När cirkusen kom till Tölöviken

Typisk vy. Hanna Rantala sjunger Mozart i gungan medan Viivi Roiha och Aourell Krausse framför akrobatiska rörelser. Bild: Heikki Tuuli

Nationaloperans senaste spektakel är en musikalisk hitkavalkad med hårresande skickligt utförda cirkuskonster.

CIRKUS & OPERA

Circopera

Regi Jere Erkkilä, cirkuskoreografi Sanna Silvennoinen, balettkoreografi Ville Valkonen, visualisering Mark Väisänen, ljus och video Kimmo Ruskela. Cirkusartister: Victor Cathala, Gengis van Gool, Mikko Karhu, Sanja Kosonen, Aourell Krausse, Wes Peden, Kati Pikkarainen, Viivi Roiha. Sångsolister Hanna Rantala, Mika Pohjonen, Ville Rusanen, Koit Soasepp. Nationaloperans kör och orkester, dirigent Alberto Hold-Garrido. Premiär på Nationaloperan 16.9.

Nationaloperan har som bekant definierat som sin mission att vidga publikunderlaget och attrahera nya kundgrupper – om så bara för en kväll och om så bara för statistikens skull. Visst verkar man målmedvetet enligt den här strategin: Senaste spektaklet Circopera följer i Fantomen på Operans och Indigos fotspår och efter konstnärliga höjdpunkter som Tristan i våras och Elektra nyligen avnjuter man gärna en lättare kväll som denna.

Den här föreställningen om någon är gjord på regins och cirkuskonstens villkor och kvällen förverkligas helt och hållet med örhängen ur den klassiska musikens, operans och balettens värld. Och om Circopera – med sina eldsprutande bloss i Carl Orffs Carmina Burana eller tubisten (Simo Finni) som hissas upp ur orkesterdiket i luften för att spela Rimsky-Korsakovs Humlans flykt på tuba – fungerar som ögonöppnare och inkörsport till musikens, eller varför inte cirkusens, värld fyller föreställningen alldeles säkert en funktion.

För hela familjen. Koit Soasepp är som självaste Starke Adolf i Circoperaföreställningen. Bild: Heikki Tuuli

Musikdramaturgiskt kan man ifrågasätta det vettiga i att höra Massenets Meditation ur Thaïs fem gånger eller Vildåsnorna ur Saint-Saëns Djurens karneval tre gånger eller Sjostakovitjs vals ur Svit för varietéorkester två gånger under samma kväll eller två liknande sopranarior (Mozarts Ruhe sanft och Händels Lascia ch'io pianga) nästan efter varandra, men så var det knappast heller poängen.

Det här är nämligen framför allt underhållande cirkus. Om största delen av första halvan känns som en kavalkad av hitlåtar, torde åskådaren senast i det sista numret före pausen ha ryckts med av magin på scenen. Det är inte heller osannolikt att man grips av andnöd när man ser Gengis van Gools trick, hur han hoppar hopprep med ögonbindel på dödshjulet som snurrar och som tar honom nästan upp i taket, allt medan den krigiska Mars ur Holsts Planeterna ljuder hotfullt ur orkesterdiket. Här om någonstans är det musikaliska och fysiska uttrycket i perfekt balans.

Operasalongen sätter säkert vissa begränsningar jämfört med ett cirkustält, men torde också erbjuda oanade möjligheter. Jonglören Was Pedens gör ett skickligt arbete i Humlans flykt – kan man ha flera bollar i luften? – och Victor Cathalas och Kati Pikkarainens paraktobatik är gastkramande, som ett spel på liv och död. Akrobaterna Aourell Krausse, Viivi Roiha och Mikko Karhu liksom lindansaren Sanja Kosonen imponerar också med sitt lugna och kontrollerade uttryck.

Många bollar i luften. Jonglören Was Pedens är en av de många skickliga cirkusartisterna. Bild: Minna Haatinen

Och faktiskt börjar man tänka på likheterna mellan cirkuskonstnärens och musikerns yrken: bådas insatser kräver timmar av övning för att få det svåra att se lätt ut och bådas andelar kräver total koncentration i stunden, något som gör att man omöjligt kan jobba mer än vad kroppen håller.

Musikaliskt är det en speciell upplevelse att få sitta i salongen medan Hanna Rantala sitter i gungan rakt ovanför och skönt sjunger sina arior. Mika Pohjonen och Ville Rusanen framför likaså vackert duetten ur Pärlfiskarna och speciellt mäktig låter Pohjonen här. Koit Soasepp är som självaste Starke Adolf när han framför sina basarior med sin myndiga stämma i randig mundering. Det är givetvis en fröjd att få njuta av välljudet av en av Finlands bästa orkestrar och körer. Och pianisten Emil Holmström som det Einsteinliknande geniet med det gråsprängda håret, som piskas av cirkusdirektören för att spela bara snabbare, är en uppenbarelse i sig.

Kittlande. Parakrobaterna Victor Cathala och Kati Pikkarainen framför sina koreografier med livet som insats. Bild: Heikki Tuuli

Och ännu kan man ösa beröm över Jukka Koskis specialskrivna Metelöivät mekaanikot (Skramlande mekaniker), för fyra vältränade slagverkare (Jukka Koski, Virva Kuusi, Heikki Parviainen och Jerry Piipponen), som river loss så mycket det går ur de skramlande tunnorna på scenen.

Högt tempo. Det är ingen hejd på farten när cirkusnumren är som intensivast. Bild: Heikki Tuuli

Föreställningen rekommenderas speciellt för alla finskspråkiga eller finskkunniga barnfamiljer eftersom svenskan har trängts undan till förmån för popcornen. För en motsvarande upplevelse kan man alltid jämföra med Folkoperan i Stockholm, där en annan cirkusopera hade premiär i onsdags: Philip Glass Satyagraha om Mahatma Gandhis liv, som förverkligas i samproduktion med Cirkus Cirkör.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning