Naken konst

Statykonstens demonstrativa muskulatur är frapperande i Helsingfors.

När jag ser folkmassorna som väller ur spårvagnarna vid Tre smeder kan jag inte låta bli att reflektera över vad en besökare som stiger i land i Helsingfors möter i konstväg.

Frånsett någon kejsare och ett par författare är den fysiska nakenheten framträdande.

Havis Amanda är sympatiskt välkomnande genast vid Salutorget men sedan är det den manliga styrkan som faller i ögonen.

Felix Nylunds Tre smeder kan man knappast undgå. Och det finns flera som demonstrerar muskulaturen. I Hagnäs möter Johannes Haapasalos Boxare, i Tölö Aaltonens Paavo Nurmi, för att nämna de mest framträdande.

Den mest i Sverige verksamme konstskribenten och kuratorn Pontus Kyander påpekade nyligen i ett kåseri i Ny Tid de spända skinkornas dominans.

På tal om Tre smeder antydde han skulpturens tänkbara roll som fixeringspunkt i den nu så omskrivna gaykulturen, som den ovetande kanske inte omedelbart associerar till. Vilket man kanske borde, med tanke på att den internationellt mest upphaussade finländska bildkonstnären i dag är Touko Laaksonen, mera känd som Tom of Finland.

Denne har i alla fall inte hedrats med något skulpturmonument, utan har fått nöja sig med frimärken.

Men nakenheten har en lång tradition i skulpturkonsten, i Finland med Väinö Aaltonen som flitigaste leverantör. Friast kunde han excellera i Tammerfors, där en bro ju närmast dignar av muskulatur. Nakna herrar gjorde han fyra stycken för Riksdagshusets plenisal, jämte en dam (den enda som visar baken) och ett barn. Och fler går att spåra om man tar vidare svängar; den klassiska traditionen har satt sina spår på många husväggar, med Robert Stigell som flitig leverantör. Terho Sakkis Lasse Virén som springer i kapp med Nurmi har byxorna på, men i Vallgård tar en förvånande slappbakad Gunnar Bärlund en av Niilo Rikula regisserad position.

Och fler går att hitta. Konstnärligt säkrast är Gunnar Finnes svärdsviftande St Göran utanför Arbis, ungdomligt elegant i sin nakenhet.

Kvinnliga gestalter, nakna på offentlig plats, finns också, om än sällan i fysisk anspänning. Efter Havis Amanda möter de behagfulla Topeliusflickorna väl som konstnärligt nummer ett (också de av Finne). Naturligt söt är Convolvulus i Kajsaniemiparken, för vilken Viktor Jansson hade dottern Tove som modell.

Men sportig är väl Diana i sin park. Spjutkastande, dessutom.

Far man till Hanaholmen finner man en kvinnlig sportprestation demonstrativt hyllad: Anna Uddenbergs surferska som på sitt bräde flyger högt i luften, med kroppen fysiskt hårt spänd. Lite snusförnuftigt kunde Kyander vitsa att när en kvinnlig skinka till slut spänns i Finland ligger det en viss ironi i att den är svensk.

Men varken Diana eller Amanda är egentligen finländskor. Vallgrens flicka var nog parisiska, och fastän Yrjö Liipola döpte sin skulptur till Tellervo lär han som modell ha haft en ung skönhet i Ungern, där han bodde och arbetade större delen av sitt liv.

Hanaholmens surfarflicka är för tillfället försvunnen och var väl egentligen sportklädd. Men ställningen var alltför spänd, så hon gick sönder och måste tas ner för reparation. När hon inom kort kommer tillbaka skall hon vändas om så hon bättre kan ses från landbacken. Då kan var en kolla om hon är naken eller inte.

Men nakenheten är skulpturkonstens segaste tradition, nedärvd från antikens Fidias och Praxiteles. Med nutida utslag, både kvinnliga och manliga, i de flesta storstäder. Möjligen inte lika demonstrativt skinkspännande som smederna i Helsingfors city.

Erik Kruskopf Konstkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33