Nå, Petra, varför har du inte hämtat ditt betyg än?

"Arbetsfasen som brukar ta ett par timmar tog plötsligt en hel eftermiddag."

Nu börjar jag sy en ny gákti, tänkte jag under veckoslutet. Jag hade skaffat materialet redan i juli, för att kunna sy gáktin jag skulle bli färdig i. Gradun var inlämnad, sommaren var snart över, det var dags att vänta på betyget. Och så kom hösten, och vardagen blev inte bättre. Coronan dog inte ut. Jag återvände inte till kontoret. Men färdig blev jag. Ett mejl till ett studiekonto jag inte längre kan använda bekräftade för mig att jag blivit ekonomie magister Petra Laiti. Och ingenting hände.

Jag bokade utrymmet och datum om det skulle dyka upp en möjlighet att fira. Jag såg på högen med tyg, som skulle bli magistergáktin. Hösten fortsatte, och saker och ting blev bara sämre. Jag avbokade utrymmet, suddade ut inträden i kalendern, och rörde inte tyghögen i hörnet. Och så kom vintern. Och så kom julen. Och så kom våren. Och jag hade fortfarande inte sytt gáktin, och jag hade fortfarande inte hämtat betygen, som så vitt jag visste, låg någonstans på Hanken och väntade på mig.

Under de gångna månaderna har jag stirrat på tygen och funderat att jag borde hämta betyget. Men för att kunna hämta betyget borde jag väl sy gáktin. Men vad ska jag sy gáktin till när jag inte kan fira min prestation? Då jag äntligen satt upp en söndag och kände hur inspirationen vaknade i mig så tänkte jag att nu minsann, nu ska det hända. Jag satt mig ner och började klippa.

Den delen jag brukar börja med, som vi kallar för holbi på nordsamiska, är den dekorativa kanten som sys fast i flera olika slags gáktin. I den typen av gákti som jag syr brukar jag använda cirka elva meter med tygband och dekorativa band, för att sy ihop holbin. Praktiskt taget känns detta arbetet lite som att köra från huvudstaden till Tammerfors: en rak, lineär motorväg, där man måste anstränga sig för att kunna upprätthålla fokuset. För att fastställa att holbin hålls ihop, syr jag igenom den fyra gånger, vilket betyder åtminstone 44 meter av rak sömn, om allt går väl den första gången.

Men allt gick inte väl. Av någon orsak tvingades jag stanna flera gånger. Antingen gick sömmen snett eller så gick tråden av eller så hade nålen fastnat. Så arbetsfasen som brukar ta ett par timmar tog plötsligt en hel eftermiddag, och jag hade inte tid att fortsätta. Men jag var nöjd; det hade ändå varit en produktiv söndag. Jag lämnade holbin i en stilig hög bredvid symaskinen.

Och så kom måndag. Jag satt och jobbade, men av och till kollade jag på holbin och funderade på hur jag skulle fortsätta. Det kändes som om jag skulle ha glömt någonting. Jag tog tag i holbin, stirrade på den, kom inte på vad det skulle vara. Allt var exakt där jag hade sytt, allt var fast och ordentligt.

Och så kom tisdag. Jag satt och jobbade, och märkte att jag igen sitter och stirrar på holbin. Och så dyker det upp en känsla i mig. En förfärlig känsla. Jag kollar på några foton från mina arkiv, tar fram andra gáktin och jämför dem. Det går inte att neka – jag har sytt det dekorativa bandet omvänt, på ett sätt det inte ska vara. Och så stirrar jag på den elva meter långa sträckan, som jag sytt ihop fyra gånger och inser att jag bara kan fixa detta, om jag löser upp holbin för hand. 44 meter tråd, för hand.

Så när detta publiceras sitter jag fortfarande med holbin i min famn och löser upp tråden, en åt gången, och funderar på att det kommer att ta en stund innan jag kan hämta mitt betyg från Hanken.

Petra Laiti är sameaktivist.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bred efterfrågan på stugor gynnar den som vill sälja

Mer läsning