Mytologi, historia och samtidsreferenser i salig blandning

Antti Pääkkönen, Marja Salo och Tomi Alatalo i Juha Hurmes bångstyriga pjäs Lemminkäinen.Bild: Tommi Mattila

Finlandiabelönade Juha Hurmes historiska och mytologiska fantasi är ett kreativt och underhållande spektakel.

Lemminkäinen. Text och regi: Juha Hurme. Scenografi och dräkter: Heini Maaranen. Musik: Petra Poutanen-Hurme. Konstnärlig ljudplanering: Poutanen-Hurme, Oskari Lehtonen, Jesse Ojajärvi. Ljus och reflektioner: Kalle Ropponen. Koreografi: Saara Hurme. Stridskoreografi: Seppo Kumpulainen. Maskering: Laura Sgureva. Musiker: Lehtonen, Ojajärvi. På scenen: Marja Salo, Tomi Alatalo, Kristiina Halttu, Saara Kotkaniemi, Antti Pääkkönen, Terhi Panula, Cécile Orblin.

Premiär på Nationalteatern 28.2.

Lämpligt på Kalevaladagen hade Juha Hurmes nya pjäs Lemminkäinen premiär på Nationalteaterns lilla scen. Den baserar sig på hans roman Niemi som fick Finlandiapriset i fjol, och är en vild blandning fantasi och fakta om livet på den här nordliga udden för sisådär tusen år sedan.

I berättelsen har han delat upp Kalevalakaraktären Lemminkäinen i ett tvillingpar: systern (en tuff Marja Salo) som kom efter sin bror (Tomi Alatalo med gänglig gummikropp) fick av praktiska skäl samma namn. Brodern kallas också Fleming.

Syskonparet är del av ett skrupelfritt svindlargäng som leds av deras bestämda mor Ema (övertygande Kristiina Halttu) som älskar sina barn olika mycket. Till ligan hör också vapendragaren, den kloka suputen Tiera (Antti Pääkkönen), hans fru, bokföraren och experten på trollformler Tuira (Terhi Panula) samt Kyllikki, Fleming-Lemminkäinens missnöjda hustru (Saara Kotkaniemi).

Det vikingaaktiga gänget rövar och håller på, dricker öl och dansar, och sätter i gång med en business med återanvänt järn som de producerar sekundasvärd av. Deras ärkerival är Louhivuori (Cécile Orblin i guldtights), vars namn de inte kan nämna utan att blixt och dunder brakar loss.

Stimulerande

Föreställningen är en rätt rörig komedi som rusar på i högt tempo och tar sin plats på scenen med fullständig självsäkerhet. Den är ett prov på språklig och berättarmässig kreativitet och fördomsfrihet. Mitt i en monolog på kalevalamått kommer några moderna slangord, och vikingarnas järnföretag beskrivs plötsligt anakronistiskt med dagens businessjargong. Korsklippningen är överraskande och rolig. En lång scen går också helt på flytande svenska, i led med Hurmes starka tvåspråkighetsförespråkande och dessutom historiskt korrekt.

Berättelsens blandning nutida referenser och nationell mytologi är stimulerande, intelligent och komisk.

Musiken av Petra Poutanen-Hurme, som framförs av multitalangerna Oskari Lehtonen och Jesse Ojajärvi på scenen, är central för helheten. Flera starka sångnummer fördjupar föreställningen och de övriga ljud som Lehtonen och Ojajärvi skapar med olika instrument och andra ting bidrar till den mytologiska stämningen.

Koreografin av Saara Hurme är också väldigt bra och ensemblen verkar bekväm i den. Dansnumren är snygga och enkla, och skådespelarnas rörelser genom scenerna känns genomtänkta. Dräkterna planerade av Heini Maaranen (som också står för den i princip obefintliga scenografin – den bara tegelväggen bakom scenen är allt som behövs) blandar stilar och tidsepoker på ett naturligt och fiffigt sätt.

Det är en föreställning där det fysiska uttrycket och texten tar lika mycket plats. Den är också visuellt stimulerande tack vare den häftiga ljussättningen (Kalle Ropponen) med skarpa kontraster och färger.

Det enda jag förhåller mig kluvet till är Orblins Louhivuori-karaktär. Hon har en sexuell framtoning som ibland känns omotiverad, och i övrigt är rollen så expressiv och intensiv att den är på gränsen till att tippa över mot det pinsamt överdrivna.

Juha Hurmes pjäs är ett egensinnigt uttryck för teaterglädje, bred kunskap, ett rikt språk och en sund självironi.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

”Sälj din gamla bostad före du köper ny!”

Fastighetsförmedlingen Kotijoukkue är på alla sätt nyare, fräschare och mer dynamiskt men gamla goda råd och sunt förnuft är fortfarande en av grundstenarna i bobytarbranschen. Än gäller den gamla devisen att sälja sin gamla bostad förrän man köper ny. Ingen vill bli i fällan mellan två bostäder. 1.11.2018 - 09.42