Myriader av intryck

Klassiker. I Playtime möter vi än en gång Monsieur Hulot. Bild: Finn Innovation Production Ab

Jacques Tatis klassiska Playtime är ett ambitiöst och fascinerande möte med ett futuristiskt Paris där Monsieur Hulot irrar fram.

Yle Teema 21.00

Den franska mästaren Jacques Tatis Playtime (Frankrike 1967) är en sann klassiker. Den saknar till stor del narrativ men låt inte det avskräcka. Playtime är ett tillstånd, en rad incidenter och ögonblick, en möjlighet att för två timmar få tillträde till Jacques Tatis magnifika hjärna. Här finns inte några närbilder, vi får ständigt se helheten och själva leta bland myriader av intryck.

För Playtime byggde Tati en enorm inspelningsplats utanför Paris som fick namnet "Tativille". Bygget krävde hundra byggarbetare och tog tre år på grund av budgetproblem och en storm som skadade en del av bygget. För att spara pengar använde sig Tati av stora fotografier som fasader och även för att minska behovet av statister.

Tati spelar än en gång sin populära karaktär Monsieur Hulot, känd från Les Vacanses de Monsieur Hulot (1953) och Mon Oncle (1958). Här möter vi honom i ett futuristiskt, ultramodernt och opersonligt Paris. Byggnaderna är sterila och metalliska, möblerna obekväma och opraktiska, och människor försvinner in och ut ur korridorer och dörrar. De flesta verkar något stressade eller frustrerade men de beter sig som människor ofta gör – de försöker anpassa sig till situationen.

Filmen är uppdelad i sex sekvenser. Den saknar tydliga huvudkaraktärer men kopplas delvis samman av den förvirrade Hulot och den amerikanska turisten Barbara (Barbara Dennek), på besök i Paris tillsammans med en grupp medelålders kvinnor. Gruppen föses fram genom staden, ställs på led och räknas, skyfflas in och ut ur bussar och lyckas se utan att egentligen uppleva det klassiska Paris (Eiffeltornet reflekteras i en glasdörr).

Inledningsvis måste Hulot navigera ett minimalistiskt men labyrintartat kontorskomplex där han ska ha ett viktigt möte med en man han ständigt tappar bort.

Mest känd är kanske lägenhetsscenen. Som åskådare sätts vi i en voyeuristisk position då Tati filmar från utsidan av huset. Vi ser in i lägenheterna genom enorma glasväggar utan att höra vad som sägs.

Dialogen är överlag ofta mer bakgrundsljud än fokuspunkt i Playtime. För Tati är ljud viktigare än tal och ofta skapas rytmiska helheter av ljud orsakade av papper, knappar, skosulor, dragkedjor etcetera. Slutligen blir hela staden ett nöjesfält där rondelltrafik, lyftkranar och mopeder rör sig likt karuseller. Det är smått magnifikt, faktiskt.

Martina Moliis-Mellberg Filmkritiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Med sikte på en hållbar framtid – ingenjörerna visar vägen

Mer läsning