Myndigheterna hoppas på gladare flaggning – blåvita flaggan har ändå en stormig historia

Staten med Inrikesministeriet i spetsen hoppas på en lättsammare relation till den finländska flaggan. Men vördnaden sitter djupt och alla har inte samma förhållande till nationalflaggan.

"Man behöver inte vara rädd för att flagga, snarare kan man hissa flaggan även av minsta orsak.

Flaggningskulturen i Finland är mycket tolerant men flaggningen är förknippad med allvarstyngda drag. Det är bra att komma ihåg att Finland är ett av världens bästa länder. Det får man vara glad över, och ett ypperligt sätt att glädja sig över självständigheten är att hissa flaggan i topp."

Det är Inrikesministeriet som informerar om flaggkulturen under det pågående jubileumsåret, men det kunde också ha varit en uppmaning av betydligt äldre datum. Historikern Tuomas Tepora säger att diskussion om glädje kontra allvar kring självständigheten förekom redan på 1920- och 1930-talen.

– Man kunde exempelvis säga att en karnevalistisk kultur inte passar för Finland eller att tidpunkten för självständighetsdagen i mörkaste december inte var lämpad för fest, säger Tepora, forskare vid Helsingfors universitets forskarkollegium.

Tepora, vars avhandling Lippu, uhri, kansakunta (Flaggan, offret, nationen) handlar om den finska flaggan som stridbar symbol under nationens trettio första år, känner också igen myndighetsaspekten, att man uppifrån kommer med uppmaningar och riktlinjer till medborgarna. Det nuvarande finländska flaggbruket kan spåras till nationens två första decennier då Finland gick från att vara en del av ett autokratiskt imperium, Ryssland, till att bli en självständig demokrati.

– Civilsamhället i Finland var inte särskilt starkt till en början, säger Tepora som jämför med Sverige där exempelvis arbetarklassen anammade flaggan som nationell symbol tidigare än i Finland, ett tecken på att det svenska samhället tidigare kunde hantera nationens inre konflikter.

Vinnarnas flagga

De ödesmättade känslor som förknippas med finska flaggan och självständigheten brukar ofta hänföras till vinterkriget och fortsättningskriget. I botten av flaggfrågan ligger ändå inbördeskriget, säger Tepora. Landet delades upp i förlorare och vinnare men nu skulle alla samlas under en flagga som i praktiken var segrarnas flagga. Enigheten om flaggan var allt annat än självklar.

Tepora använder britten Michael Billings begrepp flaggviftande nationalism (Flag-waving nationalism, liehuvien lippujen nationalismi) för den tidigaste självständighetstiden. Identiteterna i Finland gick kors och tvärs. Skiljelinjerna mellan språk, klass och politisk tillhörighet var inte självklara.

Socialdemokraterna var försiktigt positiva till flaggan på 1930-talet och anammade flaggan fullt ut senare under 1930-talet när partiet blev en del av makten.

– Redan tidigare använde partiet flaggan i sammanhang som inte var förknippade med inbördeskriget, säger Tepora.

För många förblev flaggan ändå en svårsmält symbol för överheten och minnet av inbördeskriget. "Den blåvita flaggan vajade för många av dem som upplevt fånglägren som en symbol för skräckväldet, oberoende av partitillhörighet. Finlands flagga var den borgerliga samhällsklassens flagga. Berättelserna om hur Finlands flagga vajade under avrättningarna i fånglägren levde vidare", skriver Tepora i sin avhandling.

Bland många svenskspråkiga mötte den blåvita flaggan motstånd i början av självständigheten. Man flaggade hellre med den rödgula lejonfanan än med de blåvita färgerna som förknippades med fennomanin och undfallenhet mot Ryssland (blåvit flagga användes också av den ryska marinen).

Historikern Nils Erik Villstrand har skrivit om hur flaggans färg ännu 1933 var en känslig fråga i exempelvis Österbotten. När man uppmärksammade frihetskrigets utbrott valde många svenskspråkiga i Vasa att lämna flaggstången tom. Man vill inte provocera de finskspråkiga med lejonfanan, men inte heller hissa den blåvita korsflaggan.

De praktiska frågorna var också många. Flaggan och flaggbruket var till en början okända för många. För Självständighetsförbundet (Itsenäisyyden liitto), en språkpolitiskt tolerant förgrening av Akateeminen Karjala-Seura, var flaggkulturen central. Organisationen hade hundratals flaggombud runtom i landet och sålde flaggor i samarbete med andelslagen.

– En smått absurd episod utspelar sig när Självständighetsförbundet hyr ett flygplan midsommaren 1930. Man flyger från Helsingfors till Karleby för att kontrollera flaggningstätheten i landet, säger Tepora och nämner landsbygden som ett särskilt mål för flaggupplysningen.

Midsommaren valdes 1927 som den finska flaggans dag bland annat för midsommarens opolitiska natur.

Flaggan och offren

Den 6 december 1939, några dagar efter vinterkrigets utbrott, kan ses som startpunkten för följande period i flaggans historia. Nationen fyllde 22 och det var 21 år sedan inbördeskriget.

Det är under vinterkriget som flaggan blir nationell symbol fullt ut. Det var vanligt att kistorna med de stupade täcktes med den blåvita flaggan. "Offren var offergåvor som man sörjde tillsammans", skriver Tepora i sin avhandling. Flaggan, offret och nationen blev ett. Den erfarenheten kom att prägla Finland efter kriget.

– Andra världskriget som nationell referenspunkt har i Europa bara varit lika stor i Ryssland och Sovjetunionen. Finland och Ryssland är som varandras spegelbilder i det hänseendet. I övriga Europa ser man kriget huvudsakligen som en tragedi, säger Tepora.

Efter kriget användes flaggan av alla, också av Demokratiska förbundet för Finlands folk, partigrupperingen till vänster om Socialdemokraterna.

Sedan 1945 har inget skett i Finland som likt kriget skulle ha påverkat relationen till flaggan och fosterlandet. Symbolstriderna mattades av. Populärkulturen, idrotten och företag som Finnair använder sig av den finska flaggan och dess färger men användningen är ofta oförarglig.

På ett visst plan återstår skiljelinjerna. Politiken och känslorna försvinner ingenstans även om minnet av svunna offer bleknar. Vissa flaggar glatt och ofta, medan andra är mer främmande för att vifta med flaggan.

– Kanske är det en klassfråga. Känner man sig delaktig i samhället eller inte? säger Tepora.

Inrikesministeriets kampanj för en gladare flaggkultur kan ha sin bakgrund i att nationalistiska grupperingar använder sig av flaggan och det finns en oro för att de lyckas kapa åt sig användningen av de nationella symbolerna.

När invandrarkritiska Rajat kiinni-demonstranter använde flaggan i sina demonstrationer 2016 uppstod en debatt om hur flaggan får användas. För Tepora var diskussionen ett eko från flaggdebatterna på 1920- och 1930-talen.

– Vissa sade då att flaggan borde förbjudas vid politiska demonstrationer. Men en nationalflagga kan knappast bli opolitisk även om man skulle vilja det. Den är alltid politisk, säger Tepora.

Källa: Tuomas Teporas doktorsavhandling Lippu, uhri kansakunta. Ryhmäkokemukset ja -rajat Suomessa 1917–1945 (Helsingfors universitet 2011). Den har också getts ut som bok på förlaget WSOY: Sinun puolestas elää ja kuolla. Suomen liput, nationalismi ja veriuhri 1917–1945.

Fakta

Blåvit fest

Finlands 100-årsjubileum till ära kan man i år undantagsvis börja flagga för självständigheten redan den 5 december klockan 18, bara flaggan är belyst när det är mörkt. Flaggan kan vara uppe till klockan 22 den 6 december.

Hur vet man att flaggan är tillräckligt belyst? Vitt ska synas tydligt som vitt och blått som blått, skriver Inrikesministeriet i ett pressutskick. Om belysningen är otillräcklig ska man flagga i normal ordning så att flaggan hissas den 6 december klockan 8 på morgonen och halas klockan 20.

Inrikesministeriet uppmanar också finländarna att lysa upp viktiga platser och byggnader med blåvitt ljus i samband med självständighetsdagen. Ljuset kan tändas den 5.12 kl. 18 och släckas senast 7.12 kl. 9.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33