Mycket hänger på patientens anhöriga

Ett gott liv, god vård och slutligen en god död är något som tillhör alla.

För ett år sedan på sommaren blev en närstående diagnostiserad med en allvarlig sjukdom. Enligt läkarna fanns det inget botemedel, men symtomen kan behandlas och livskvaliteten förbättras under återstoden av tiden. Hen besökte flera sjukhus under sommaren.

Min iakttagelse på nära håll av den specialiserade vården var att den fungerar när det finns människor som kan se till att patienten får den hjälp som är möjlig. Resurserna är begränsade och nästan alla avdelningar vi besökte verkade ha mindre personal än vad en idealsituation skulle kräva.

Detta innebar att trycket på släktingar var hårt. Man måste känna till olika saker; om vårdkedjan och olika alternativ för att kunna fatta ett välgrundat beslut. Saker flyter smidigt och systemet fungerar när patienten eller släktingarna har möjlighet att prata med sjukskötarna och ställa frågor. Det fungerar under läkarronden när det bredvid den trötta patienten finns en människa som kan ställa de frågor som patienten själv inte kan framföra.

Det behöver inte sägas, men här i Finland finns det toppkompetens och kvalificerad vårdpersonal, men de räcker inte till i vårdinstitutionerna. Allt fungerar på pappret och planer görs med pietet. Vi fick en bild av en övervägd och genomtänkt helhet, en sådan där patientens välbefinnande ligger i centrum. Samtidigt verkade det i praktiken som om mycket hängde på patientens eller de anhörigas egen aktivitet.

Inom den specialiserade sjukvården kan det också finnas sådana patienter vars släktingar av någon orsak inte har resurser att värna om patientens rättigheter. Eller patienter som inte har någon familj, åtminstone inte någon närstående. Ofta handlar det just om kunskap, hur bra man är insatt för att kunna fatta beslut. Systemet skulle vara betydligt mer jämlikt om ingen behövde kräva eller uttröttade av en sjukdom veta vilka deras rättigheter är.

Det känns grymt att det finns situationer där människor som ligger i en sjukhussäng får den vård som behövs, men ingenting utöver det. Allt tal om att upprätthålla en god livskvalitet förblir tal om personalen de facto inte har resurser att faktiskt förverkliga det. När det är bråttom måste man prioritera.

Nyligen aktualiserades en undersökning som visar att vi har en bra och kostnadseffektiv offentlig hälsovård. I skenet av det leder social- och hälsovårdsreformen inte nödvändigtvis till några besparingar. Problemet är dock, tycker jag, att reformen fungerar för de flesta. Och här ligger faran. De för vilka systemet inte är smidigt blir utan. Utan information är det svårt att fatta beslut eller hävda sina rättigheter. Mitt i allt jäkt måste vårdpersonalen prioritera. Det krävs inte väldigt mycket slutledningsförmåga för att se vart det kommer att leda. Och ändå borde alla i detta samhälle vara jämlika i förhållande till folkhälsovården och den vård den erbjuder.

Min släkting dog i slutet av förra sommaren, utmattad av sjukdom och omgiven av släktingar. Hen fick smärtstillande och fick tillbringa sin sista tid hemma, precis enligt sin önskan. Detta var möjligt eftersom hemvården och hemsjukhuset inkluderas i terminalvården. Att få en sjukhussäng krävde ett telefonsamtal, hemvård en diskussion och information om att det är möjligt. Vi kunde alltså reda ut olika frågor.

Ett gott liv, god vård och slutligen en god död är något som tillhör alla. Oavsett bostadsort och antalet släktingar. Jag undrar om social- och hälsovårdsreformen är lösningen på detta eller om det är möjligt att förbättra nackdelarna i den nuvarande modellen. Det behövs tillräckliga resurser för att garantera att en människa, när hen blir sjuk, får vård och att vårdkvaliteten är lika bra för alla.

Texten är översatt från finska av Kim Isaksson.

Maryan Abdulkarim har vuxit upp i Tammerfors och verkar nu i Helsingfors som fri skribent