Mycket emoji för ingenting

Smarttelefonens inre. I Textopolis City väntar alla emojis. Bild: © 2017 CTMG, Inc.

Filmen om smarttelefonernas emojier är mer hjärtlös än gullig.

ANIMATION/BARN

The Emoji Movie

Regi: Tony Leondis. Manus: Leondis, Eric Siegel, Mike White. Röster, originalversionen: T.J. Miller, James Corden, Anna Faris. Även på finska.

Kan man göra filmer om legobitar, spritt språngande galna livsmedel (The Sausage Party) och ofrivilliga humörsvängningar (Inside Out) ska det väl också gå att gestalta emoji-filurer.

Det är vad som sker i Tony Leondis The Emoji Movie, en mera än lovligt hysterisk sak som de facto känns mera hjärtlös än gulligt inbjudande, de i sig kramgoda och färgsprakande rackarna till trots.

Färden går till Textopolis City i smarttelefonen, ett centrum för textmeddelanden. Här väntar en hel drös av emojier på sin tur, det vill säga att telefonens ägare – en gänglig yngling som lystrar till namnet Alex – ska fastna just för dem.

Det gäller också för den gode Gene (T.J. Miller i originalversionen) som till skillnad från resten av gänget har svårt att hålla sig till den givna rollen, som har en tendens att förlora ansiktet.

Det gör att han hamnar i onåd hos ledargarnityret (med en djävulskt smilande Maya Rudolph i spetsen). Sedan är det bara att lägga benen på ryggen, att i sällskap av bästa kompisen Hi-5 utforska mobiltelefonens innandöme, andra appar.

Kul idé, men platt och måttligt underhållande film. Inte bara får man en känsla av att filmmakarna – än en gång – gjort inbrott i godisbutiken och själva klämt i sig bevismaterialet (läs: det är ingen hejd på tempot och temperaturen). Tar stryk gör också karaktärsskildringen, filmens hjärta och själ.

Sedan hjälper det inte att Patrick Stewart av alla skänker sin röst åt en bajskorv-emoji. Eller att filmmakarna ägnar sig åt produktplacering i kategorin så det räcker och blir över.

Krister Uggeldahl

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning