Musikhuset behöver en orgel!

Mellan berg och dalar. Hannu Lintu tolkade Alpsymfonin av Richard Strauss partiturtroget utan överdrifter. Bild: Cata Portin

Avsaknaden av en orgel i konsertsalen blev återigen tydlig när RSO framförde Richard Strauss Alpsymfoni.

Visst är det märkligt att konsertsalen i Musikhuset i Helsingfors, när femte säsongen går mot sitt slut, ännu inte har fått någon orgel. Konserthusorgeln vars budget först gick på knappt 2 miljoner euro innan prislappen justerats till närmare 3 miljoner, verkar vara ett nedprioriterat projekt och något instrument finns inte i sikte.

Vi har ju Finlandiahusets orgel, har det hetat, men när orkestrarna framfört stora symfoniska verk med orgel har man konsekvent valt Musikhuset, troligtvis för den bättre akustikens skull, för att sändningstekniken varit färdigtriggad och för att man velat verka i egna utrymmen. (Troligtvis är Finlandiahuset också förknippat med ett sådant stigma att det verkar omöjligt för orkestrarna att sätta sin fot där.)

Orgelanskaffningen har skjutits på framtiden, men frågan är om den någonsin blir av. Till dess får konserthuset betecknas som halvfärdigt, metalldraperiet mitt i salen där orgeln var tänkt att byggas hänger kvar, och i alla symfoniska verk med orgelstämma får orkestrarna ty sig till ett surrogatinstrument.

Att det rör sig just om ett surrogat blev återigen tydligt när RSO under sin sista konsert denna säsong framförde Richard Strauss sista tondikt, den massiva Ein Alpensinfonie från 1915. Orgeln smälter förvisso effektivt in i den övriga ljudbilden och utgör bara en del av den, men en nog så viktig komponent, både när det gäller att illustrera det storslagna och massiva och det stillsamt andäktiga. Vid ett par tillfällen får instrumentet komma fram i egen rätt, både i Elegi-satsen och den högtidliga epilogen. I båda fallen med nästan kyrklig framtoning.

Alpsymfonin, med sina 23 namngivna satser som spelas i ett kör, är som programmusik en sällsynt detaljerad beskrivning av klättringen upp på ett berg och ner igen, och få andra programmatiska verk beskriver lika tydligt och igenkännligt skeendena. Men Alpsymfonin är också intressant så till vida att den inte alls är beroende av programmet, utan fungerar helt och fullt på sina intramusikaliska villkor. Kanske är det då snarare vandringsakten och den till och med moraliskt rengörande effekten av bergsklättringsritualen som Strauss illustrerar.

Själv kan jag tycka att det gärna får finnas spjuveraktighet och till och med illvilja i tolkningen för att gestalta musiken trovärdigt – man kan till och med gå till överdrift då Alpsymfonin bygger på extrema kontraster mellan dånande muller och tystlåtna fågelrop. I Hannu Lintus och RSO:s tolkning märktes dock inga överdrifter, man förlitade sig på partiturets och tonernas (snarare än exempelvis satstitlarnas) kraft och resultatet var en tolkning där allt satt som det skulle, och där helhetsintrycket blev på många sätt slipat. Allt var klart och "genomlyst", otaliga härliga solon hördes, de frekventa tonartsbytena var superbt gestaltade och för placeringen av de superbt spelande valthornen ges betyget 10 plus – uppe på läktaren i Der Anstieg (Vandring uppåt bergen) hördes de verkligen "von ferne" (från fjärran).

Undrar bara om Alpsymfonin är ett fullt så slipat verk, eftersom jag tycker mig ha hört varmare, mera passionerade, mera testosteronstinna, mera deklamerande versioner av musiker med ett starkare behov av att hamra in budskapet i åhörarens hjärna. Klart dock att Alpsymfonin är ett mäktigt verk, var än betoningen i utförandet ligger.

Mozarts pianokonsert nummer 9, Jeunehomme, är den tidigaste av hans konserter som aktivt framförs på repertoaren och i sin tolkning av den navigerade blott 22-åriga kanadensiska stjärnskottet Jan Lisiecki skickligt mellan Skylla och Karybdis. Det är en hårfin skillnad mellan att "levandegöra" musiken och gå till överdrift och trixa. Alla löpningar och kromatiska spänningar i genomföringarna och kadenserna spelade han mycket dramatiskt – å andra sidan kändes helhetsgreppet välbalanserat. Detsamma gällde för övrigt den lagom stora orkesterns spel. Trots att man tidvis fräste på, var helheten synnerligen njutbar.

Karamellen under konserten var öppningsnumret, Aarre Merikantos tondikt Pan, från ungefär samma tid som Alpsymfonin. Med tanke på vilken milstolpe verket var (och är) inom den inhemska, knappt existerande modernismen från början av 1900-talet är det anmärkningsvärt hur sällan verket framförs. Dock är de tolv minuterna fyllda av njutning. I sin händelserikedom kunde man nästan associera Pan med någon annan av wienskolans mästares tidiga verk, som en tidig Schönberg, men i lika hög grad känner man av Debussys livfullhet, elasticitet och eufori och Skrjabins avancerade harmonier. Reger-eleven Merikanto fyller också alla stämmor hela tiden och håller således hela orkestern sysselsatt. Pan rider på toppen av modernismvågen och är en avancerad syntes av sin tids stilinriktningar.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Mångsidiga museiupplevelser lockar till Lahtis

Mer läsning