Musiken som RSO skickar till utlandet

Onsdagskonserten av Radions symfoniorkester var som en sorts stor repetition. Orkestern övade av två orsaker. Dels inför Europaturnén i mars, dels inför inspelningen av orkesterverk av den polska tonsättaren Witold Lutosławski.

KLASSISKT

RSO/Lintu

Radions symfoniorkester. Hannu Lintu, dirigent. Jari Valo, violin. Lutosławski, Tjajkovskij. Musikhuset 7.3.

Witold Lutosławski är en av 1900-talets betydande tonsättare. Hans musik har bland annat inspirerat finska tonsättare i hög grad.

RSO:s konsert började med ett känt verk från 1961 – Jeux vénitiens (venetianska spel) för kammarorkester. Verket utstrålar en 60-talstidsanda. Musiken låter ofta njutningsfullt kakofonisk. Verket bryter till en viss grad mot konventionella noter. Ja, emellanåt liknar noterna faktiskt en spelplan. Instrumentgrupper – blåsare, stråkar, slagverk – har var sin egen textur som presenteras efter varandra, eller samtidigt på varandra, som en sorts kollage. Särskilt första satsen är känd för sina tvära och oberäkneliga klipp.

Den lilla kammarorkestern ljöd tyst i Musikhusets stora konsertsal. Överraskningarna, de plötsliga smällarna och de tysta väsningarna, skulle gärna ha fått komma närmare inpå huden.

Lutosławskis Partita för violin och orkester från 1984 är ett alldeles annorlunda verk. I jämförelse med 60-talets avantgarde är Partitan markerat traditionell. Formen liknar i stora drag en konventionell violinkonsert med tre satser: snabb-långsam-snabb. Mellan orkestersatserna spelar violinen och pianot korta mellanspel.

Små melodiska motiv snurrar på olika hastighet i de olika satserna. På violinen tecknar tre fingrar, tätt intill varandra, små krumelurer på greppbredet. Kompositionstekniskt liknar det ett sudoku. Ifall första takten har tonerna 1, 2 och 3 så måste nästa ha 4, 5 och 6.

RSO:s egna konsertmästare, Jari Valo, spelade solistpartiet fokuserat, noggrant och ledigt. Särskilt intagande var mellanspelen tillsammans med pianisten Jouko Laivuori.

Sammanfattningsvis gav dessa två verk en tudelad bild av Lutosławski. Avantgardisten och traditionalisten – två sidor av samma mynt. Lättheten med vilken Lutosławski förenar dessa motstridiga stilriktningar är fascinerande.

Svallande känslor

Efter pausen spelade RSO Tjajkovskijs femte symfoni som orkestern nu i mars tar med på sin Europaturné.

Särskilt första satsen var fängslande. Symfonins tema ljöd med ett tilldragande mjukt och lågt sound. Musikerna lyfte fram uttrycksfylla ackord här och där. Harmonin överlag klingade förträffligt rent. Hannu Lintu sporrade till större dynamiska skillnader och skapade med starka gester illusionen av svallande känslor.

Tjajkovskij är ofta läcker musik för bleckblåsare. Brasset i RSO imponerade med välövervägda sound som tillförde musiken både resonans och skärpa.

Jukka Harju bedårade med solot för valthorn i den långsamma satsen. I tredje satsen spelade stråkarna och träblåsarna snabba löpningar varsamt men självsäkert till en stadig puls. Fjärde satsens triumferande fanfarer tutades med högt tempo och hög volym.

För ovanlighetens skull spelade RSO en encore – Sibelius Nocturne från orkestersviten Belsazars gästabud – troligen igen som övning inför turnén. Flöjtisten Yuki Koyama strålade som solist.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning