Musikaliska vattenlekar och antik kinesisk poesi i Kuhmo

Maskerad flöjtist. Kaisa Kortelainen manade, tillsammans med Trey Lee på cello och Heini Kärkkäinen på piano, fram en säregen undervattensvärld i Georg Crumbs Vox Balaenae.Bild: Kuhmo Festival

Den på äktkuhmoskt vis multinationella ensemblen med sin typiska blend av ungdomlig geist och erfarenhetens behövliga dos visdom fångade på ett trovärdigt sätt den samtidiga flyktigheten och jordbundenheten i de mahlerska visionerna på Kuhmo kammarmusik.

Konsert

Kuhmo kammarmusik. …

Konserter 15.7. Mahler, Beethoven, Vivaldi, Liszt, Debussy, Ravel, Schubert, Mendelssohn, Crumb, m.fl.

Det är svårt att tänka sig ett bättre sätt att inleda årets Kuhmovistelse än att direkt från flyget ramla in i det behagligt vilsamma halvmörkret i Kuhmohusets Lentuasal och låta sig omsvepas av Arnold Schönbergs enormt läckert klingande arrangemang för fjorton musiker av Mahlers Das Lied von der Erde. Den egentliga nionde symfonin, som han av vidskepliga skäl inte kallade så.

Ett knivskarpt klipp från den turbulent hektiska nutidspulsen – i luftrum och mellan mänskliga öron – till den totalt nedvarvade och förbluffande tidlösa, men ändå emotionellt dynamiska, kvaliteten i den antika kinesiska poesin, som inspirerade Mahler till ett av hans allra starkaste verk.

I alla tider har människan berusat sig på vin för att stå ut med tillvarons skönhet och elände, hängett sig åt självömkan i ensamma höstliga stunder och fällt bittra tårar över en förlorad hjärtans kär och även om originalet är färgmässigt rikhaltigare finner kammarorkesterarrangemanget en uppsjö intima nyanser som lätt går förlorade i symfoniorkesterkontexten.

Den på äktkuhmoskt vis multinationella ensemblen med sin typiska blend av ungdomlig geist och erfarenhetens behövliga dos visdom fångade på ett trovärdigt sätt den samtidiga flyktigheten och jordbundenheten i de mahlerska visionerna.

Nicholas Daniel höll flödet i ett lagom jordnära dirigentgrepp, Jussi Myllys tenor klingade uppfordrande märgfullt medan Jeni Packaléns enormt mustiga och uttrycksfulla alt – vilken Erda har väl Nationaloperan inte i henne för sin kommande Ring – satte den avgörande guldkanten på det hela.

Kammarmusikalisk La mer

En konsert bestående av ett enda verk hör sannerligen inte till vanligheterna vid Kuhmofestivalen, där mångfald och myckenhet, en till sillsalladsaktighet gränsande brokighet och lösryckta delar av större helheter, är normen. Jag har nyttjat ordet ymnighetshorn så ofta när det gäller konstnärlige Kuhmoledaren Vladimir Mendelssohns filosofiskt världsomfamnande programpolitik att jag nu låter bli och nöjer mig med att konstatera att han ingalunda förnekar sig.

Efter Beethovenkonserten i Kontioskolan med tre någorlunda tidiga verk – Patetiquesonaten med Paavali Jumppanen samt Ess-durkvintetten och den populära septetten – på repertoaren var ordningen dock återställd vid lördagens överlånga kvällskonsert i Kuhmohuset med titeln "Vattnets lekar".

Sin vana trogen har Mendelssohn rubriksatt varje dag och konsert – lördagsrubriken var till exempel den minst sagt mångtydiga "En framtid åt det förflutna" – på ett sätt som gör att det mesta faller under rubrikparaplyt. Vid kvällskonserten var dock konsekvens honnörsordet och efter den festliga inledande Vivaldiuvertyren La Sena festeggiante fick vi bekanta oss med, exempelvis, klingande fontäner signerade Liszt och Ravel, Schuberts Auf dem Strom samt Debussys La cathédrale engloutie.

Extra spännande var onekligen engelska tonsättaren Sally Beamishs fyra år gamla, utsökt välgjorda arrangemang av den orkestrala impressionismens flaggskepp, Debussys La mer, för pianotrio. Jag hävdar att stycket, ifall det ursprungligen skrivits för denna ensemble, hade varit så gott som lika populärt, men det är klart att var och en som känner originalet har svårt att ta det helt och hållet på allvar.

Amerikanske särlingen George Crumbs Vox Balaenae (Valens läte, 1971) för förstärkt flöjt – som alltid lika inspirerande Kaisa Kortelainen även sjöng i – cello och piano var däremot ingen konst att ta på allvar. Maken till lättlyssnad, suggestiv, djuplodande och originell musik får man leta efter! Schuberts Forellkvintett hör väl inte till hans mest djuplodande musik, men är inte desto mindre furstligt underhållande och här fäste jag mig, i år igen, speciellt vid härliga Nino Gvetadze, som fick Steinwayen att klinga som en Bösendorfer; sammetsmjukt men ändå distinkt.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00