Musikaliska vandringar i romantiska landskap

Musikfestspelen Korsholm satsar i år helhjärtat på vandringar – mestadels med utgångspunkt i romantiken.

KAMMARMUSIK

Musikfestspelen Korsholm

Öppningskonsert i Trefaldighetskyrkan 27.7. Mellersta Österbottens kammarorkester under Sakari Oramo. Solist: Jonathan Roozeman, cello. Englund, Boccherini, Dvorák.

Konserter i Baptistkyrkan och Malax kyrka 28.7. Gregory Maytan, Aleksej Semenenko, violin, Jonathan Roozeman, cello, Aaronkvartetten (Ludwig Müller, Barna Kobori, violin, Georg Hamann, altviolin, Christophe Pantillon, cello), Ralph Manno, klarinett, Inna Firsova, Akiko Sigfridsson, Marko Hilpo, piano, Herman Wallén, baryton. Englund, Smetana, Schubert, Schumann, Stravinsky, Bartók.

Årets tema vid Musikfestspelen Korsholm, Vandringsår, inbjuder till mångahanda reflektioner och konnotationer. Man kan tänka sig yttre och inre, konkreta och symboliska vandringar – i naturens sköte eller från ett själstillstånd till ett annat, från ort till ort eller genom ett människoliv.

I den musikaliska vandringens idémässiga centrum finner vi den tyska romantiska poesin med namn som Goethe, Müller och Heine i förgrunden – och med bäcken som central metafor för livets ström – och även rent geografiskt handlar det självfallet i hög grad om det tyska språkområdet med Wien som ett ofta återkommande vallfärdsmål.

Allt detta och mycket mer har konstnärlige ledaren Henri Sigfridsson nogsamt tagit fasta på i en i det stora hela välbalanserad programhelhet, där 100-årsjubilerande Einar Englund får utgöra en nog så välbehövlig kontrast till en repertoar med en i övrigt, av förståeliga skäl, rätt så markant romantisk slagsida.

Arketypiska vandringslieder

Den romantiska sinnebilden av den mytomspunne rastlöse vandraren, ständigt sökande en ouppnåelig kärlek, svunnen lycka och i förlängningen sig själv, agerade även nyckelfigur i den utsökt läckra liedavdelning som Herman Wallén och Akiko Sigfridsson presenterade för en begeistrad Malaxpublik i torsdags.

Arketypiska lieder som Schuberts Der Wanderer – inte den mest kända versionen – och Der Wanderer an den Mond samt Schumanns Wanderung, Wanderlied och Abschied vom Walde passerade revy. Walléns lyriskt tänjbara barytonstämma, hundraprocentiga språkkänsla och emotionellt rikhaltiga karakteriseringsförmåga firade triumfer och Sigfridsson var följsamheten personifierad vid flygeln.

I Stravinskys schvungfulla Historien om en soldat – nu hörd i svitversionen för violin, klarinett och piano – handlar det om en helt annan sorts, om än inte mindre ödesdiger, färd när vandraren får sällskap av självaste hin håle, medan vandringen i Bártoks medryckande Kontraster för samma besättning närmast rör sig mellan olika uttrycksmässiga motpoler; på kornet fångade av Gregory Maitan, Ralph Manno och Marko Hilpo.

Reminiscenser från ett liv

I den genuint gripande första stråkkvartetten, Aus meinem Leben, vandrar den böhmiske nationaltonsättaren Smetana genom ett av med- och motgångar fyllt liv, men den som hade väntat sig ett sofistikerat spel i de högre sfärerna av wienska Aronkvartetten vid eftermiddagskonserten i Baptistkyrkan väntade förgäves. Musicerandet gav ett uttrycksmässigt laddat och stundtals förvånansvärt jordbundet intryck, som var föga raffinerat men ändå inte disharmonierade med musikens grundkaraktär.

Ypperlige unge cellofantomen Jonathan Roozeman stod för en likaledes laddad version av Englunds substantiella svit för solocello, Den sista ön (1986), och samme Roozeman presenterade vid onsdagens öppningskonsert en i sig smakfullt välkalibrerad version av Boccherinis finfina cellokonsert B-dur, även om jag personligen nog hade väntat mig en aningen slankare och vibratofriare ton.

Efter fjolårets paus var det igen, som sig bör, Mellersta Österbottens kammarorkester som under sedvanligt inspirerad ledning av sin gladlynte chefdirigent Sakari Oramo sparkade i gång festspelen på ett i det närmaste optimalt sätt.

Einar Englunds fjärde symfoni för stråkar och slagverk (1976) är ett slags hommage till Sjostakovitj och berörde på djupet i sina pendlingar mellan det introvert svårmodiga och mer extrovert, om än nostalgiskt färgade, livstillvända. Dvoráks stråkserenad var kanske inte världens mest fantasifulla avslutningsnummer, men Oramo och hans musiker gjorde den med en energi och, vid behov, ömsinthet, som kändes absolut ärlig och engagerande.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00