Musikalisk pajkastning och vassa tonsättarpennor

Ensemble Åtta presterade ett sensibelt inkännande framförande av Brahms "Liebeslieder Walzer" på Kuhmo kammarmusik.Bild: Stefan Bremer

Onsdagstemat på Kuhmo kammarmusik berörde vad musikhistoriens stora figurer tänkt om varandra och hur det estetiska idealet varierat från kultur till kultur.

Kuhmo kammarmusik. Konserter 18.7.

"Brahms är en medelmåttig tonsättare, som inte klarade av att uppfylla de av Schumann uppställda förväntningarna. Han saknar förmåga att skriva vackra melodier och hans musik präglas överlag av någonting torrt, kallt och obestämbart, som väcker en spontan motreaktion i det ryska hjärtat". Ord och inga visor av en av sin tids vassaste musikjournalistiska pennor, Tjajkovskij.

Onsdagstemat i Kuhmo var "De värrrsta tonsättarna i Guinness rekordbok". Barnsligt så det förslår och därtill rätt så onödigt, kunde man kanske tycka. Konstnärlige Kuhmoledaren Vladimir Mendelssohns poäng har dock en inte ointressant ironisk udd och handlar förstås om vad musikhistoriens stora figurer har tänkt om varandra samt om hur det estetiska idealet växlade från kultur till kultur.

Så var, exempelvis, den inledande kyrkokonserten med idel Brahms på programmet benämnd "Tjajkovskijs hämnd", medan tidiga kvällskonserten förlänats den rafflande titeln "Debussys svarta lista". Poängen är att såväl Debussy som Tjajkovskij hörde till sin tids mest frispråkiga kritiker. Även om Tjajkovskij lär ha haft kulturellt och emotionellt betingade problem med Brahms musik – och vice versa – lär båda nog på något plan ha insett varandras storhet.

Debussys förklenande omdöme om Grieg, "Dessa stycken liknar snöfyllda rosa godsaker, musik för rika konvalescenter i Paris mer fashionabla förstäder", är egentligen ännu mer infamt, men månne inte den kulturellt vidsynte Debussy ändå insåg den universella storheten i Griegs folklorism. Måhända låg det rentav ren och skär avund bakom.

Sensibla Brahmsvalser

Kuhmopubliken tycks, av allt att döma, gilla Mendelssohns tapastallrikar till program, för när det äntligen serverades en traditionell konserthelhet med två verk som hördes i originalversion i sin helhet var det betydligt mindre folk i kyrkan än normalt.

Synd var väl det. Nog är det svårt att tänka sig ett mer sensibelt inkännande framförande av Brahms ljuvliga Liebeslieder Walzer än det som Ensemble Åtta presterade, med Heini Kärkkäinen och Carsten Schmidt som följsamma pianobeledsagare. Det var sannerligen inte heller något fel på Marc Bouchkovs, Born Laus, Edward Arrons och Diana Ketlers laddade version av tredje pianokvartetten.

I samband med den tidiga eftermiddagskonserten fick vi såväl veta vad Nietzsche tyckte om Wagner – han jämförde honom med en sjukdom, vilket på sätt och vis kanske inte är så långt från sanningen – som ta del av Richard Strauss och Arnold Schönbergs inbördes pajkastning. Victoire Bunels och Claudio Trovajolis tolkning av Wagners Wesendoncklieder var lika sensitiv som njutbar, medan det alltid är en sann njutning att höra Schönbergs Verklärte Nacht i den intima originalversionen för stråksextett.

Härligt fräsch Mahlersopran

Till kvällsprogrammets höjdpunkter hörde Erwin Steins kongeniala arrangemang för tolv musiker av Mahlers fjärde symfoni – Mahlers symfonier fungerar överlag märkvärdigt väl i kammarversion – med Christoph König som dirigent och Sophie Klussmann som härligt fräscht klingande sopransolist, samt nederländska Storioni-trions elektrifierande framförande av Beethovens eget arrangemang för pianotrio av sin andra symfoni.

Att ypperlige Dasol Kim framförde blott första halvan av samme tonsättares märkliga sista pianosonat hörde däremot till de för Kuhmo så typiska programpolitiska konstigheter som man gott och väl kunde klara sig utan.

Vad återstår så? Tja, en dryg vecka och sisådär ett par hundra verk av alla tänkbara slag och format. Ställer sig med andra ord rätt omöjligt att plocka ut några favoriter, men om jag ändå gör ett försök skulle jag väl landa på Bachs Das Musikalisches Opfer (22.7), Luciano Berios Folk Songs (23.7), Haydns Sieben letzten Worte unseres Erlösers am Kreuze och Messiaens Quator pour la fin du temps med Christoffer Sundqvist (bägge 25.7) samt Marius Constants miniversion av Carmen med Klaus Mäkelä som dirigent (26.7).

Nästa sommar är det runda 50 år som gäller i Kuhmo och visst blir det spännande att se vad den idérike konstnärlige ledaren bullar upp med då. Något slags historisk resumé lär väl bli aktuell och därtill måhända verk med ordningsnumret 50, verk skrivna av tonsättare vid 50 års ålder eller år som slutar på 50. Verk för 50 musiker, verk vars duration är 50 minuter eller 50 verk under en och samma konsert. Vad som helst är möjligt när det gäller Mendelssohn.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00