Musik med tidstypiskt instrument i rätt kontext

Klaversolisten Anna Kuvaja. Bild: Jouni Harala

Mycket klaffade när Wegelius kammarstråkar lät framföra en tidig Mendelssohnkonsert på en gammal 1800-talsflygel.

Klassiskt

Wegelius kammarstråkar

Dirigent Tapio von Boehm. Solister Annemarie Åström, violin, Anna Kuvaja, piano. Mendelssohn, Dvorak. Riddarhuset 16.1.

Under Annemarie Åströms egid som konstnärlig ledare har lilla Wegelius kammarstråkar blivit en allt synligare aktör på konsertmusikscenen i Helsingfors. WKS, en utbildningsorkester med mestadels elever och några proffsmusiker i nyckelpositioner, kan naturligtvis inte mäta sig med någon av de professionella orkestrarna i huvudstadsregionen eller övriga landet; den rent tekniska kvaliteten håller helt enkelt inte för en jämförelse. Genom tidvis helt intressanta repertoarval har man ändå lyckats inmuta en plats i den musikintresserade publikens medvetande – och på estraderna.

Som i tisdags när man presenterade Felix Mendelssohns Konsert för violin, piano och stråkorkester d-moll, vars existens undertecknad inte ens kände till. Konserten, skriven av det fjortonåriga underbarnet 1823, är ännu inte hans största bedrift eller genidrag – det dröjde ytterligare tre år innan han skrev uvertyren till En midsommarnatts dröm – men musiken är tveklöst intressant.

I början slås man av hur barock konserten låter (i dubbel bemärkelse), men strax därefter anslår tonsättaren en mera briljant, galant och till och med romantiskt konserterande ton. Intressant nog är det ingalunda antingen violinen eller pianot som får solistrollen, utan oftare ackompanjeras violinen av pianot förutom då solistduon ackompanjeras av orkestern, som annars har en ytterst sparsam roll.

Att Åströms violin hela tiden ljöd i främsta rummet, den höginstensiva pianosatsen till trots, berodde delvis på det klaverinstrument som användes, en tidstypisk wienerflygel från 1855, som hållits i en finlandssvensk släkts privata ägo i halvtannat sekel innan den för ett par år sedan restaurerades i Amsterdam av Gijs Wilderom, specialiserad på wienska instrument från tiden. Med sin dämpat mjuka klang klingade flygeln skönt i Anna Kuvajas händer.

Instrumentet ljöd för övrigt redan på Autonomins tidevarv-festivalen i december och det slår mig att det i Helsingfors nog kunde finnas beställning på en konsertserie med musik uttryckligen framförd på ett dylikt historiskt instrument (speciellt som både Sibelius-Akademin, Sellosalen i Alberga och Nya paviljongen i Grankulla så sällan använder sina respektive instrument). Klavermusik från 1700-talets senare hälft långt in på 1800-talet – låt oss säga från Mozarts eller C. P. E. Bachs dagar ända fram till Liszt – skulle troligtvis göra sig perfekt på instrumentet och Chiewitz Riddarhus, färdigställt 1862, känns som det givna stället att höra den blott sju år äldre flygeln.

Wegelius kammarstråkar avslutade med Dvoraks undersköna stråkserenad i E-dur, som är förvånansvärt melankolisk musik med tanke på under hur lyckliga omständigheter verket skrevs. Dirigenten Tapio von Boehm tog ett mäkta energiskt grepp om musiken och föreföll ha en entusiasmerande effekt på ensemblen.

Annemarie Åström ämnar också spela Mendelssohnkonserten med pianisten Maija Parko under en helafton med Mendelssohn i Kyrkslätt den 3 februari.

Wilhelm Kvist Musikredaktör