Musicerande i krigets skugga

KUHMO-IKON. Klarinettisten Michel Lethiec bidrog till en insiktsfull tolkning av Olivier Messiaens Kvartett för tidens ände.Bild: Stefan Bremer

Kvällskonserten på Kuhmo kammarmusik hann fram till andra världskriget i vars skugga ett så sällsamt skimrande mästerverk som Olivier Messiaens Kvartett för tidens änd såg dagens ljus.

Kuhmo kammarmusik

Sjostakovitj, Bridge, Ravel, Poulenc, Antheil, Martinu, Messiaen, Schreker, Schulhoff, Enescu, Weill, Xenakis, m.fl. Konserter 14.7.

De musikälskare som tänder på estetiskt minutiöst genomtänkta konsertprogram, där helheten upplevs som dramaturgiskt helgjuten utifrån sina egna, i första hand musikaliska premisser och där varje verk har sin givna plats inom kontexten, har inte mycket att hämta i Kuhmo.

Här är det den utommusikaliska idén, inte den dramaturgiskt-estetiska bågen, som gäller och konsertprogrammen kan se ut litet hur som helst så länge de tjänar den givna rubriken. Kort sagt: konserterna ger ofta intrycket av rena rama sillsalladerna bestående av disparata, ur större helheter lösryckta och inte sällan omarrangerade nummer.

Sillsallader kan i och för sig vara hur charmigt kreativa som helst men rätt snart börjar man ändå längta efter mer följdriktigt komponerade rätter, där ingredienserna är omsorgsfullt utvalda och smakerna rena och i balans. Det händer sig understundom dock även i Kuhmo att man stöter på dylika anrättningar och då är tillfredsställelsen självfallet desto större.

Sorglöst 20-tal

Detta inträffade exempelvis vid torsdagens första eftermiddagskonsert i Kuhmohuset där dagens tema, Svärdets kultur, efter att vid förmiddagskonserten i kyrkan ha kretsat kring verk relaterade till första världskriget, tog steget in i 20-talets Paris. Och där hängde man, som bekant, minsann inte läpp i onödan.

Francis Poulencs Rapsodie nègre – med Herman Wallén som dråplig solist på "nonsensexotiska" – och Bohuslav Martinus kammarbalett La revue de cuisine är praktexempel på en sorglöst tillåtande tidsanda, där populärt och seriöst konfronterades så det stod härliga till. Till och med en raffinerad klassicist som Ravel flirtade med blues i violinsonaten, medan rabulisten George Antheils andra violinsonat – på kornet fångad av Daniel Rowland och Natacha Kudritskaya – tycktes bryta mot varenda existerande tabu.

Detta hände även vid den tidiga kvällskonserten, där man hunnit fram till det andra världskriget i vars rent konkreta skugga (i ett nazistiskt fångläger) ett så sällsamt skimrande mästerverk som Olivier Messiaens Kvartett för tidens ände såg dagens ljus. Jag har hört Michel Lethiec göra klarinettstämman med ännu mer utstuderat klangligt raffinemang, men på det hela taget handlade det om en insiktsfull tolkning och en speciell eloge går till David Cohen för ett mäkta engagerat cellospel.

Erwin Schulhoffs Fem stycken för stråkkvartett (skrivet redan 1923) är tuff musik, men tyvärr framstod Enescokvartettens – med konstnärlige ledaren Vladimir Mendelssohn på altviolin – spel som mer än lovligt segt. Sjostakovitjs 1944 tillkomna andra stråkkvartett gjordes däremot allt annat än segt av gamla Kuhmobekantingarna, Brysselbaserade Danelkvartetten, som framför Sjostakovitjs samtliga femton kvartetter under årets festival.

Emotionell frigörelse

Danelkvartettens inspelning av Sjostakovitjs kompletta stråkkvartetter har höjts till skyarna av en enhällig kritikerkår och det är inte att förundra sig över efter att ha hört deras extremt laddade versioner av nionde och tionde kvartetterna vid kvällens sena "kalla kriget-konsert" i Kontioskolans legendariska gymnastiksal.

Här var det inte mera frågan om att bena ut detaljer på mikronivå eller greppa de stora linjerna på makroditon. Det stadiet är för länge sedan passerat och materialet är så inpräglat i det kollektiva medvetandet att det egentligen blott återstår att frigöra musikens inkapslade emotionalitet på ett optimalt sätt. Och det är något man uppenbarligen trivs med. Så inte minst hängivne primasen Marc Danel, som stundom tycktes spela i ett slags transliknande tillstånd.

Bland torsdagens övriga ljuspunkter passar jag på att nämna till exempel framförandena av Franz Schrekers läckert klingande kvintett Der Wind och George Enescus stämningsmättade Nocturno för pianokvartett samt, varför inte, barytonen Thomas Florios härligt idiomatiskt klingande tolkningar av tre Kurt Weill-sånger.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00