Musica Nova öppnades med "2000-talets bästa orkesterverk" – inhemska premiärerna övertygade också

Andrew Normans Play blev omedelbar framgång på Musikhuset.

SAMTIDA KONSTMUSIK

Musica Nova

Radions symfoniorkester, dirigent André de Ridder. Nora Fischer, sopran. Zinovjev, van der Aa, Hilli, Norman. Musikhuset 1.2.

Sorgen över det uppskjutna uruppförandet (Tyondai Braxtons Telekinesis) förbyttes snabbt i glädje när publiken fick höra det ersättande avslutningsstycket på Musica Nova-festivalens öppningskonsert i onsdags, amerikanen Andrew Normans (f. 1979) trekvartslånga tredelade Play, som höjts till skyarna som "det 21:sta århundradets kanske bästa orkesterverk", enligt musikvetaren, New York Times- och New Yorker-medarbetaren Will Robin. Påståendet är intressant och tål att diskuteras, inte minst ur ett kulturkanonperspektiv, även om orden säkert härstammar från en spontan reaktion och hänförelse.

Hur som helst omnämndes inspelningen av Play från 2015 som ett av årets bästa klassiska album i NY Times, och skivan nominerades för en Grammy året därpå. Så sent som i november stod det klart att Play också kommer att belönas med Grawemeyer-priset på 100 000 dollar i april i år.

Vad gör lekfulla Play så bra? Flera faktorer inverkar, men framför allt kan man reagera på raffinerade sätt att arbeta med orkestern. Normans Play börjar med ett hiskeligt abstrakt buller som håller i sig i flera minuter, och just när man tror att vulkaneruptionerna avtagit, just när tystnaden tränger sig på, följer nya utbrott. Det här pågår i en god stund, åtminstone i tolv minuter, innan ljudbilden sakta men säkert reds upp och organiseras till en rytmiskt samstämmig helhet.

Det fina i kråksången är den dynamik som uppstår mellan å ena sidan den massiva texturen, å andra sidan den finkänsligt tystlåtna atmosfären, speciellt i mellansatsen. Ju längre stycket lider, desto lekfullare blir det. Extrema kontraster kommer extremt väl till användning och småningom fascineras man av hur väl Norman får hela orkesterapparaten att andas ihop och dra åt samma håll. Sällan har den nordamerikansk minimalism, som stycket utmynnar i, känts lika förlösande, antagligen på grund av kontrasterna mot den postdarmstadtska texturen i inledningen.

Fascinerande är också de många solona, som i stället för att spelas av konsertmästaren eller stämledarna fördelas "demokratiskt" mellan flera orkestermedlemmar; Kaisa Kallinen, Maria Puusaari, Annemarie Åström, Miikka Saarinen, Darren Acosta och många fler får alla för några sekunder en plats i solen och hela stycket avslutas med Åströms replik.

Samspråk. Hyllade tonsättaren Andrew Norman diskuterar tolkningsmässiga detaljer med Musica Nova-festivalens konstnärliga ledare, dirigenten André de Ridder. Bild: Maarit Kytöharju

Under första halvan framstod festivalens residenstonsättare, holländaren Michel van der Aas sångcykel Spaces of Blank som det mest kitschiga och sömniga stycket, starkt lutande åt musikal- eller crossover-hållet, med sångerskan Nora Fischer sjungande i mikrofon och orkestern ackompanjerande med underhållande storbandsaktiga klangmattor. Den här estetiken hade varit en succé på 1990-talet, men med handen på hjärtat, har tiden sprungit ifrån van der Aa?

Kompositörerna av de båda inhemska premiärerna, Sauli Zinovjev och Sebastian Hilli, är ungefär jämgamla (28 respektive 26) och lika färska musikmagistrar från Sibelius-Akademin. Båda har också fått rejäla chanser, till exempel inom ramen för det fondfinansierade projektet Ny musikteater i Jakobstad.

Hillis Reachings, med vilket han vann Toru Takemitsu-kompositionstävlingen i Tokyo i maj i fjol, är inte alls så überkomplext som vissa av Hillis andra verk kan ge vid handen. Snarare presenterar Hilli gester, rätt neutrala klangfärger eller intervall, som han utforskar och upprepar. Det intressanta blir när han upprepar gesterna och bygger upp mönster, som han sedan antingen utvecklar eller bryter. Därav aha-upplevelserna. På slutet hörs en nästan lindbergsk klimaktisk succession, och riktigt på slutet en ny öppning mot något nytt, på samma sätt som i exempelvis Jouni Kaipainens femte stråkkvartett (se gårdagens HBL).

Också Zinovjev använder orkestern övertygande i Batteria (titeln syftar på både ackumulator och trumset), med melodiskt välklingande och välinstrumenterad musik som följd. Orientaliska färger blandas med ordentlig uttryckskraft. Tempot varierar, men en ofta återkommande puls ger stycket stadga. Intrycket är föredömligt sammanhängande och njutbart.

För RSO var kvällen full av tekniska utmaningar, som dock övervanns med besked med konstnärliga ledaren André de Ridder själv på podiet.

Samarbete. RSO bemästrade alla tekniska utmaningar, till exempel i Andrew Normans lekfulla Play, under ledning av dirigenten André de Ridder. Bild: Maarit Kytöharju

Wilhelm Kvist Musikredaktör

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33