Munkliv för en natt

Tidens tand. Mossa, träd och blommor tränger in genom springorna i det tusenåriga klostrets murar. Bild: Stefan Lundberg

Tolv hostande och snoriga munkar sätter sig i en cirkel. Aftonandakten, vesperna, kan börja på klostret Monasterio de Santa Maria de Sobrado. Det är futtiga 63 kilometer till slutmålet Santiago de Compostela och i natt övernattar jag för första gången i en munkcell.

En efter en kommer de mer eller mindre skalliga kroknästa munkarna in i den överraskande moderna och dunkla bönesalen. De sätter sig ner i sina vita munkkåpor med ärmar vida som strömmingsryssjor.

Det dröjer länge innan alla intagit sina platser. Församlingen, ett trettiotal pilgrimer, följer andäktigt och tyst med ritualen. Tiden står stilla och jag kommer på mig själv med att ha suttit stilla som en staty i minst tjugo minuter.

Så öppnas dörren och först tror jag mig se Cristiano Ronaldo kliva in i en vit badkappa. Självmedvetet, nästan tuppaktigt. Den fagra svartlockiga mannen, kanske tjugo år gammal, stegar mot orgeln och intar en pose som påminner om fotbollsstjärnans just före han avfyrar frisparken. Man anar sig till en susning i den yngre kvinnliga delen av församlingen. Så apart är uppenbarelsen.

De första tonerna flyter ut över den lilla salen och då börjar harklandet. Den tredje munken från vänster, med ansiktet mot publiken, vecklar ut en jättelik vit näsduk. Han snorar länge och ljudligt. Tre av kollegerna ackompanjerar med stackatohostningar som utmynnar i ett veritabelt crescendo.

Orgeltonerna hinner nästan ebba ut när munken på motsatta sidan, med ryggen mot församlingen, upprepar samma ritual med bordduken-näsduken.

Hostningarna, nysningarna och snörvlandet blir som en del av den andäktiga musiken och ekar under klostervalven. Fem av munkarna hinner under vespern veckla ut sina näsdukar. Alla följande samma eleganta koreografi. Bara två av dem verkar ha besparats flunsan. Den äldste och den yngste.

Jag har sett duvor flyga in och ut i klosterkyrkan. Någonstans saknas ett fönster, någonstans falskar dörrarna. Det drar och nätterna är kalla.

Gamlingen lutar sig över rollatorn med specialkonstruerad styrstång. Det visar sig att han behöver den de två gånger han och de andra munkarna reser sig för några sekunder.

Den andra friska är den vackra ynglingen, som efter vespern blir föremål för många undringar. Varför har en sådan man beslutat leva asketiskt, ge sitt liv åt Gud, leva i celibat? Jag hör diskussionens vågor gå höga bland de kvinnliga pilgrimerna i klostrets matsal där en argentinsk kock ordnat med gemensam spagettinattvard.

Samma sak har jag tänkt på under vespern där jag urskiljer orden "Señor", "Spirito Santos", och "Jesus". Vad har fått dessa, uppenbarligen visa, förfinade män, att en gång avge munklöftet? Vad har fått den unga mannen att i nådens år 2016 göra detsamma?

Vad tänker de på när de varje afton upprepar samma ritual, samma sånger, samma böner, samma text?

Och det har pågått i mer än tusen år i detta jättelika kloster som byggdes redan 952. Det finns alltid de som väljer livet här. Generation efter generation. Tanken är svindlande.

Fastighetsfonder ger den privata placeraren möjlighet att dra nytta av fastighetsmarknadens stabila avkastning

Mer läsning