Möte med Jörn Donner

Vladimir OravskyBild: Pressbild

Serveringsfolket behandlade honom som en gammaldags brukspatron, men han var inte extremt förtjust i rundsnack, allmänna artigheter och väderprat utan gick direkt på ämnet: filmatiseringen av Män kan inte våldtas. Vladimir Oravsky minns ett möte med Jörn Donner.

Den 84-årige Jörn Donner är återigen ett samtalsämne. Den här gången med anledning av sin bok Suomi Finland, som recensenterna kallar en smädeskrift. Den har jag inte läst, men Jörn Donners bok Djävulens ansikte – Ingmar Bergmans filmer från år 1962 var en av de tre, möjligen fyra böcker om enskilda filmregissörer och deras filmer som jag tyckte var de mest läsvärda, analytiska och visdomssprängda. I den fanns hela Donners personlighet inskriven, trots att han bara var 28 år gammal. Han är allvetande, kaxig, undervisande, strukturerad, våghalsig och underhållande. Jag läste boken år 1969 och jag tänkte, vilket underbart land jag hade turen att landa i. Med en filmskapare som Ingmar Bergman och uttolkare som Jörn Donner.

 

Jag skrev recensioner för Bibliotekstjänsten och på det viset kom jag också i kontakt med Märta Tikkanens bok Män kan inte våldtas innan den nådde bokhandlarnas försäljningsdiskar. Jag läste den snabbt och samma dag skrev jag till Tikkanen, och undrade om det var ok att jag författade ett filmmanuskript på den.

Det fick jag, trots att hon knappast kunde ha hört mitt namn tidigare. Troligen var hon nöjd med min vision hur jag tänkte omvandla boken till bilder med sammanhållen handling.

Någon vecka senare hörde Tikkanen av sig ännu en gång. Hon berättade att Jörn Donner också visat intresse för filmatiseringen, och undrade om herr Donner och jag skulle kunna prata fram till en lösning som passade alla? Det tyckte jag var en bra idé.

Några dagar senare ringdes jag upp av Jörn Donner och han undrade om vi kunde träffas.

 

Jag erkänner att jag faktiskt var imponerad av både honom och Märta Tikkanen för att jag erbjöds chansen att tala för mig, även om det skulle visa sig vara pro forma. De kunde ha skrivit och meddelat att "du är ute ur bilden, vi beklagar och bifogar 250 riksdaler för frimärken och andra omkostnader, ha det bra, om du sköter dig, bjuder vi dig kanske på premiären."

I Malmö bjöd Donner på en överdådig lunch, sådan som jag såg i gamla svenska filmer som jag också plöjde igenom eftersom jag ville veta så mycket som möjligt om mitt nya land. Serveringsfolket behandlade honom som en gammaldags brukspatron. Om personalen alltid var sådan mot alla, eller om Donner iscensatte detta, vet jag inte, men jag var både lite förvånad, lite imponerad och lite förskräckt: är det verkligen så att serveringspersonal måste buga på det servila viset för det fina folket i ett socialdemokratiskt Sverige? Men som sagt: det är inte omöjligt att Donner arrangerade hela denna teatrala tillställning i vetskap om att den inte skulle bli glömd i första taget.

 

Donner var inte den som var extremt förtjust i mycket rundsnack, allmänt vedertagna artigheter och väderprat, utan han gick direkt på ämnet. "Vlado", sade han på finlandssvenska, "Män kan inte våldtas är en mycket finsk angelägenhet, hur mycket bekant är du med Finland?"

Jag svarade på slovaksvenska, att om jag fick för mig att göra en rymdfilm, skulle jag då som jordbo vara automatiskt diskvalificerad för den?

Han tyckte att det var lite skojigt sagt, men att man inte kunde jämföra Finland med rymden, och det höll jag med om. Redan från början var det helt klart att det var han som skulle bli filmens regissör och producent. Det var han som kände alla som borde kännas i filmsammanhang, och det var han som hade ett namn om sig, som även jag kände respekt för.

 

Hur slutade vårt möte? Kom vi överens om något?

Mitt förslag, att jag skulle skriva manuskriptet, var inte genomförbart, eftersom han ville närma sig ämnet på ett annat vis. Inte heller var det aktuellt att jag skulle försöka anamma hans sätt att återberätta Tikkanens bok. Donners förslag var att jag skrev ner olika idéer till filmen och han skulle köpa dem som passade honom.

Det tänket passade mig inte, och vi skildes som vänner och träffades bara en gång till, på någon av de många filmfestivaler som vi båda kom att besöka i olika roller.

Senast jag var i Helsingfors, fann jag en låda med en massa gamla, billiga videor. Jag frågade efter Jörn Donners Män kan inte våldtas och fick till svar "kan det möjligen vara så att du letar efter Märta Tikkanens Män kan inte våldtas? Då blir det i bokavdelningen i så fall."

Jag minns Jörn Donner i dag, och det skulle jag göra även om hans bok Djävulens ansikte från år 1962 var det enda han åstadkommit.

Vladimir Oravsky är svensk författare och regissör.

Vladimir Oravsky

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00