Apornas planet går mot nya horisonter, nya klarheter

Snötäckta miljöer. Aporna i Apornas planet: Striden rider mot sitt öde.Bild: Nordisk Film

Trots det episka formatet har den nyaste Apornas planet-filmen både hjärta och själ. Fokus ligger på de inre striderna.

SCIENCE FICTION/ÄVENTYR

Apornas planet: Striden

Regi: Matt Reeves. Manus: Reeves, Mark Bomback. Foto: Michael Seresin. I rollerna: Andy Serkis, Woody Harrelson, Steve Zahn, Karin Konoval. I 3D och 2D.

När Apornas planet i slutet av 1960-talet såg dagens ljus (eller rättare sagt nattens mörker) gav – det upphov till ett ramaskri. Det här var ju en tid när de medborgerliga rättigheterna – svart kontra vit och allting däremellan – debatterades även i övrigt.

Tim Burtons remake från 2001 mottogs däremot med en gäspning – med rätta. Bra mycket bättre gick det för Rupert Wyatts Apornas planet: (r)Evolution (2011), en utomordentligt välunderbyggd sak där apsläktet stod i centrum för en serie kontroversiella medicinska experiment.

Tanken var att ta fram ett botemedel mot alzheimer men i stället gav man skjuts åt ett virus som utplånade stora delar av mänskligheten. I Matt Reeves kompetenta uppföljare, Apornas planet: Uppgörelsen (2015), gick primaten Caesar och hans artfränder sedan in för att lägga grunden för ett helt eget samhälle, en regelrätt civilisation.

Det gick så där. Där Caesar (med en röst och ett rörelsemönster hämtat från CGI-hejaren Andy Serkis) talade sig varm för fredlig samexistens förespråkade höken Koba krig och ond bråd död.

Moraliska strider

Mera om detta i Apornas planet: Striden (War for the Planet of the Apes), ett av filmsommarens finaste bidrag, en äventyrsfilm som i inget skede bjuder över, som utkämpar många av sina häftigaste strider på det moraliska planet.

Schimpansen Caesar, filmens dramatiska centrum och drivkraft, har trots sin (påtvingat) våldsamma personhistoria inte gett upp hoppet om ett liv utan blodsutgjutelse. Men försök säga det åt Woody Harrelsons överste som i den nog så tragiska första akten bussar sina mannar på Caesar och hans närmaste.

Förlusterna är nog för att Caesar, diplomaten, ska karva ut "mörkrets hjärta" – ja, det är inte endast Harrelsons Kurtz-besläktade galning som för tankarna till Francis Ford Coppolas Apocalypse Now – och utkräva hämnd.

Det i sin tur banar väg för en västern av den gamla skolan, emedan Caesar och hans vapendragare, bland dem Steve Zahns komiskt bevandrade cirkusapa, rider mot sitt öde, genom snötäckta, ogästvänliga miljöer med The Hateful Eight-vibbar.

Där framme väntar förvisso ingen regnbåge, utan ett veritabelt koncentrationsläger, som i sin tur inbjuder till ett snillrikt flyktscenario, som hämtad ur John Sturges Den stora flykten (The Great Escape).

Personligt

Men också om Matt Reeves (Cloverfield, Let Me In), återigen på regissörspallen, flirtar med både en och annan berättartradition är slutresultatet hur personligt som helst.

Se här en film som det episka formatet och de tekniska landvinningarna till trots ingalunda saknar hjärta och själ. Tacka en regissör som även i stridens hetta förstår att fokusera på känslorna och anletsdragen, på de inre striderna.

På tal om detta kan man inte annat än beundra den nya sköna motion capture-tekniken som i kombination med Andy Serkis skådespelarfärdigheter (han gjorde ju Gollum i Sagan om Ringen), bäddar för ett direkt häpnadsväckande slutresultat.

Så intimt, så värdigt och så, ja, mänskligt. Sedan får man stå ut med att Woody Harrelsons överste, vid sidan av hittebarnet Nova (Amiah Miller) den enda av de mänskliga gestalterna som lyfts fram, är lite för arketypisk för sitt eget bästa.

Hur som helst är det inget snack om var sympatierna ligger. Det finns apor och det finns grobianer.

Krister Uggeldahl

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00