Mot en ny dialogisk etik

Bild: Wilfred Hildonen

Vad innebär det att ta ansvar som skribent? Vem tjänar man? Och hur? Litteraturvetaren Samuli Laukka undersöker det självständiga tänkandets premisser.

I höstas fattade jag beslutet att bli en fri och självständig skribent. Beslutet var inte lätt och krävde flera månaders övervägande, men när beslutet en gång fattades, kändes det omöjligt att vända tillbaka. Nu gällde det att verkställa. Det fanns ändå ett visst problem, och det var att jag inte visste vad jag skulle skriva om. Jag har rätt omfattande intressen men upplever ofta svårigheter med att bestämma mig. Idéer, koncept och utkast kommer från vänster och höger, men att välja någon enskild idé har varit orsaken till en hel del huvudvärk. Ibland drunknar vi i en ocean av möjligheter.

Länge har jag undrat över vad min uppgift är som en självständigt tänkande och kännande skribent. Arbetsuppgiften tvingar en nästan per definition till ensamhet och utanförskap. Den som tänker för sig själv kan inte finna tröst i dogmer eller -ismer, de ställer ogenomträngliga barriärer för det fria utforskandet av idéer och hindrar den kreativa verksamheten. Ideologier är den fria individens fiende och uppfattas av denne som motbjudande. Den fria individen drivs framåt av skepsis, ett kritiskt sinne och en ödmjuk nyfikenhet inför allt sådant som är nytt, främmande och outforskat.

I sin essä Som fri författare från 1940-talet skriver kulturkritikern och författaren Olof Lagercrantz att den fria författaren inte kommer någonvart utan kärlek till friheten och sanningen. Jag tror det stämmer, i synnerhet det där om kärleken. För ett par år sedan började jag skriva en (huvudsakligen) politisk blogg med avsikten att påverka mina medmänniskors uppfattningar och styra deras tankar i den riktningen jag själv såg som önskvärd. Det fungerade inte alls och fick mig att må illa i det långa loppet. Mina avsikter till trots, vilka jag givetvis uppfattade som ädla och rätta, drevs jag av en inre ilska och en brist på psykologisk mognad. Jag fick också betala priset. Bloggen misslyckades totalt och gjorde mig olycklig och frustrerad.

* * *

Skrivandet är en mödosam och frustrerande process. Ofta tar det lång tid att komma på de rätta orden, och mitt ordförråd är ännu också hopplöst begränsat. Det kan inte hjälpas. Som Lagercrantz uttrycker saken: "En författare är en kråka som kraxar därför att han fötts till det, därför att han inte kan annat och han begår inte harakiri när han upptäcker att det finns näktergalar." Här kan man höra ekon av Sokrates, som i sitt försvarstal säger att eftersom han litar på det rättvisa i det han säger talar han "utan metod och med orden som det faller sig in". Sanningen behöver inte kläs i blomsterspråk eller utsmyckas med retoriska konststycken.

Skriver man utav en vilja att yttra sanningen ställer man vissa krav på sitt tänkande och skrivande. Man kan varken säga vad som helst eller uttrycka sig hur som helst. Varje ord måste övervägas noggrant och med allvar. Orden är skribentens verktyg, men de kan också användas som vapen och vålla allvarliga skador. Ord är inga leksaker. Den som skriver bär ett enormt ansvar för vad hon gör och hur hon gör det. Därför är det av avgörande betydelse att lyssna på sitt bättre samvete och avstå från att säga det som samvetet avråder en från att säga. En annan lärdom av Sokrates.

* * *

Den kanadensiska psykologiprofessorn Jordan Peterson skriver i sin nya bok 12 Rules for Life: An Antidote to Chaos att ateister i ordets egentliga bemärkelse inte existerar, endast de som vet vilken gud de tjänar och de som inte vet. I John Miltons diktepos Det förlorade paradiset inser Lucifer att han inte vill tjäna någon annan än sig själv och bestämmer sig att störta Gud från hans himmelska tron, så att han själv kan inta den. Som en konsekvens av sitt högmod kastas han ner i Helvetet, på ett liknande sätt som Ikaros bränner sina vingar och faller när han i sitt högmod tror att han kan nå ända upp till solen.

Individen som inte vet vilken gud hon tjänar kan lämnas vind för våg i en värld som till synes saknar mening. Människolivet kan då framstå som meningslöst, kaotiskt och utan ändamål. Det är inte precis receptet för en meningsfull tillvaro. I sin Goebbelsbiografi skriver historikern Peter Longerich att i tjugosexårsåldern förmedlar Joseph Goebbels i sina dagböcker bilden av en människa "utan orientering, isolerad från sina medmänniskor, splittrad, ja, förtvivlad, som genom dagliga noteringar försöker få grepp om sin personliga kris". Beskrivningen kunde lika gärna tillämpas på mig själv och den situation jag befann mig i för ett år sedan, strax innan jag tog ut min magisterexamen i litteraturvetenskap.

Goebbels fann lösningen till sin existentiella kris i nationalsocialismen. Hans Gud var ingen gud utan en människa och därtill en farlig sådan. Då de religiösa behoven inte kunde tillfredsställas av hans fädernesreligion katolicismen, vände han sig till nazismens perversa ideologi. Där fann Goebbels utlopp för den ilska, avsky, hat och förtvivlan inför tillvaron som hade förtärt honom inifrån och lämnat honom utan ro. Skillnaderna mellan mig själv och Goebbels är inte så stora som jag helst skulle föreställa mig. Jag är alltför medveten om Alexandr Solzjenitsyns insikt om att skiljelinjen mellan gott och ont skär tvärs igenom varje enskilt människohjärta och att linjen dagligen pendlar mellan dessa motpoler. Mänskligheten går inte att delas in i "de goda" och "de onda", fast det i många fall kan vara behändigt och enormt tillfredsställande att göra så. Goebbels öde kunde också ha varit mitt, om omständigheterna hade varit litet annorlunda.

* * *

Goebbels valde sin Gud och jag har valt min. Närmare bestämt har jag insett vilken gud jag är tvungen att tjäna, för jag tror inte att det handlade så mycket om ett beslut som jag själv fattade, som det handlade om att komma underfund med den enda sak jag verkligen visste att jag kunde tro på, och det är vad grekerna kallade för logos, ett begrepp som i den kristna traditionen kallas för Guds Ord. I Johannesevangeliet likställs den gudomliga logos med den skapande kraft Gud frammanar för att frambringa ordning ur kaos i världens begynnelse: "I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud … Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till."

Här framställs Ordet inte bara som sammanhörande med Gud, utan som identiskt med honom. Beskrivningen stämmer väl överens med grekernas föreställning om logos, som för dem innebar en slags gudomlig försyn, men också idén om att världen kan förstås med hjälp av förnuftet. Det gudomliga Ordet är identiskt med Guds, och därmed också människans, förmåga att med hjälp av förnuftet skapa ordning i en kaotisk värld. Ordet hjälper oss att särskilja, kategorisera, analysera och förklara världen. Men för att kunna göra det måste man vara beredd att underordna sig Ordet och avstå från att liksom Lucifer säga non serviam, jag tjänar icke.

Den gudomliga logos är en vägledande princip och ett ideal att sträva efter. Den är Betlehemsstjärnan som visar vägen till Kristusbarnet och fyren som belyser vägen för den som löper risken att bli uppslukad av stormen. Som den medeltida filosofen Ya'qub ibn Ishaq al-Kindi, även känd som "arabernas filosof", säger: "För den som söker sanningen finns det inget som har större värde än sanningen själv. Lika lite som sanningen skall underskattas skall dess bärare förringas. Ty sanningen förnedrar ingen utan förädlar alla." Sanningen är ändå varken absolut eller något den enskilda individen kan sägas äga för sig själv. Den gudomliga logos är ett genomgående dialogiskt begrepp.

För Platon innebar logos en diskurs som rymmer ett visst krav på rationalitet och universalitet och som därigenom blir en ledande princip som hjälper två eller flera diskussionspartner att etablera ett samförstånd. Således uppstår vad filosofen Pierre Hadot kallar för en "dialogisk etik", varigenom de diskuterande subjekten överskrider sina egna erfarenheter och blir delaktiga i erfarenheten av logos och därmed också av kärleken för det Goda som varje försök till en ärlig dialog bygger på. Det kräver emellertid att varje enskild deltagare sväljer sin stolthet och låter sig underordnas den vägledande principen.

* * *

I något skede av mitt bloggande, kanske redan då jag började skriva om politik, om det jag uppfattade som ädelt och rätt, glömde jag vad den dialogiska etiken går ut på. Jag kunde ha skrivit utav en kärlek för de saker jag bryr mig om, men i stället skrev jag om saker som förargade mig. Jag skrev alltmer polemiska texter för att tillfredsställa min egen ilska och ge utlopp för mina frustrationer. Föga förvånande gjorde skrivandet mig arg, ilsken och olycklig. Slutligen insåg jag att mitt bloggande varken tjänade mina egna eller någon annans intressen. Så jag slutade. Nu skriver jag igen, men med avsikten att inte göra samma misstag som förut.

Det blir ingen lätt uppgift. Som prinsessan Portia säger i Shakespeares Köpmannen i Venedig: det är lättare att lära tjugo andra hur de ska handla än att vara en av de tjugo och lyda sina egna råd. Jag har också kvar mina filosofiska och politiska övertygelser och jag inser att det ibland blir nödvändigt att opponera, kritisera och bedriva polemik. Men hur man gör det har en stor betydelse. Man kan börja med att bemöta sina motståndare, där sådana finns, med ödmjukhet och takt och komma ihåg Voltaires ord: "Det är fullt klart att varje enskild individ som förföljer en annan, sin broder, för att denne inte delar hans åsikt, är ett vidunder." Det är en början.

Samuli Laukka

Hur du kan få en låg låneränta

När man tecknar ett lån finns det många lånegivare som tycks ge bra villkor, men som sedan tar ut både dolda räntor och oförutsedda avgifter. Trots att det idag är riktigt vanligt att ta lån så kan det vara svårt att veta vad man ska leta efter och tänka på när man lånar pengar. Därför sammanfattar vi här några av våra bästa tips för att hjälpa dig att hitta rätt i lånedjungeln. 14.6.2018 - 14.03