Mössor och människor

När jag guidade nordbor på Eremitaget mötte vi grupper av kvinnor som marscherade genom de praktfulla salarna i högklackat samtidigt som de svettades i pälsmössor, berättar Zinaida Lindén.

En dag i februari står jag vid en av Helsingfors livligaste korsningar. Här vimlar det av folk. Det är kallt, men de flesta är barhuvade. Den enda som har en rejäl vintermössa är marskalk Mannerheim som rider på sin bronshäst uppe på sockeln av granit.

En tredjedel av kroppsvärmen försvinner genom huvudet, stod det i min barndoms skollärobok. Det har jag försökt pränta in i min dotter. Hennes huvud skyddas i vilket fall som helst av tjockt hår. Hur finländare med kala hjässor klarar sig i 20 graders kyla är ett mysterium för mig. Lika lite förstår en japan hur en nordbo trotsar störtregnet utan paraply.

Om någon i min ungdoms Leningrad syntes på stan utan mössa i kylan kunde det bara finnas tre förklaringar: 1) Personen i fråga hade tappat sin mössa eller blivit bestulen. 2) Det var ett fall av psykisk ohälsa. 3) Det var en lycklig bilägare. (Privatbilismen var oansenlig i Sovjetunionen.)

På den tiden hånades jag ofta för min mössa av de svenska turister som jag jobbade med. "Usch va' kallt!" utropade de glatt på Vasilij-öns udde. "Ställ dig där borta så tar jag en bild av dig. Du ser så typiskt rysk ut med din... pälshatt."

Försök ta dig varje morgon med kollektivtrafiken till hotellet, tänkte jag irriterat. Bara av att stå och vänta på spårvagnen kunde man frysa till en isklump.

Min mössa av färgad kaninpäls var ingen större investering. Annat var det med "riktiga" mössor som var värda en hel förmögenhet. Mink var mest prestigefyllt. Räv, varg, utter, mårdhund kostade mindre. Pälsmössan var en statussymbol, jämförbar med Burberry-halsduken i Finland. Ofta hade damer pälsmössor på sig inomhus: på jobbet, hos tandläkaren, på hemmabjudningar. I många familjearkiv finns gruppfoton där så gott som alla kvinnorna sitter och poserar allvarsamt med pälsmössan på huvudet: sjuksköterskor, skollärare, fabriksarbetare.

När jag guidade nordbor på Eremitaget mötte vi grupper av kvinnor som marscherade genom de praktfulla salarna i högklackat samtidigt som de svettades i pälsmössor. De var rädda för att mössan skulle bli stulen i garderoben eller så hade de en bad hair day. Ofta var det både och.

I början av 80-talet blev toppluvor trendiga, gärna av märket Adidas. Tragiskt nog bars de inte bara av ungdomar utan också av voluminösa medelålders kvinnor.

Minkmössor avskydde jag av hela mitt hjärta. I mina ögon var de lika barbariska som guldtänder hos folk från de centralasiatiska sovjetrepublikerna. Dessutom gjorde en maskulin usjanka med uppknutna öronlappar en attraktiv kvinna till en sorts Rosa Klebb. Rävmössor uppfattades däremot som feminina. "Väldigt vanligt i Finland i slutet av 70- och i början av 80-talen", berättar en vän som är uppvuxen i Nykarleby. "Men mest bars de av män."

Själv har jag aldrig orkat vistas inomhus i mössa. När jag stiger ner i metron tar jag genast av mig mössan. Då jag för något år sedan gjorde författarbesök i några gymnasier i Österbotten och Lappland, tittade jag fascinerat på tonåringar som satt i klassen i stickade luvor.

Enda gången min dotter ville ha mössa var när hon fick syn på en billig usjanka hos en gatuförsäljare i London. En huvudbonad av den typ som jag och mina stilmedvetna landsmaninnor en gång hade försökt undvika. Hon kombinerade den med trendiga tunga glasögonbågar som skulle kunna göra Marilyn Monroe i filmen Hur man får en miljonär förtvivlad.

I dagens ryska storstäder är det inte lika vanligt med pälsmössor som förr. Många använder huva. Ungdomar går ofta barhuvade. Och så har privatbilismen ökat enormt, på gott och ont.

Zinaida Lindén Författare

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33