Mörker och ljus genom en estnisk lins

Tõnu Kõrvits profilerar sig som en personlig röst i den knappt timmen långa, niosatsiga cykeln Moorland Elegies.

SAMTIDA KÖRMUSIK

Tõnu Kõrvits: Moorland Elegies

Estniska filharmoniska kammarkören och Tallinns kammarorkester under Risto Joost. (Ondine)

Vilka grundelement består den baltiska musikaliska estetiken av? Kan man över huvud taget tala om en sådan? Ja och nej. Nej, eftersom det självfallet finns en mängd baltiska tonsättare som klingar på en mängd olika sätt, vilket gör att frågeställningen ter sig lika befängd som om man talade om en "nordisk estetik".

Ja – och här skiljer sig Baltikum på ett avgörande sätt från Norden – i och med att det finns en hel mängd tonsättare, i framför allt Estland och Lettland, som anammat en alldeles speciell form av ett delvis repetitivt färgat, tonalt baserat "nyenkelt" uttryck, som åtminstone till en del emanerar från Arvo Pärt och Peteris Vasks.

Produktive Tõnu Kõrvits (f. 1969), med till dags dato en god bit över 200 verk på opuslistan, är inget undantag, även om han ofta nog profilerat sig på ett relativt personligt sätt. Så, åtminstone ställvis, också i den knappt timmen långa, niosatsiga cykeln Moorland Elegies för blandad kör och stråkar (2015), till ett urval av Emilys Brontës dikter.

Bottenlös melankoli

Allt börjar så bra med den stämningsmättade öppningen Come, Walk With Me, där en melodiskt populärmusikinfluerad körsats av närapå amerikanskt snitt konfronteras med en harmoniskt betydligt snårigare stråkväv. Ett spännande grepp, som på ett naturligt sätt relaterar till Brontës expressiva, emotionellt utlämnande och enormt berörande poesis dualistiska natur.

Det handlar om ett ständigt spel mellan mörker och ljus, förtvivlan och hopp, uppgivenhet och längtan, allt mot fonden av en nära nog bottenlös melankoli, som får en adekvat utlöpare i Kõrvits mestadels lyriskt introverta, om än genuint uttrycksfulla musik.

Fortsättningen är ojämnare, stundtals gör sig en del smått irriterande pärtska klichéer gällande och stundtals går tanken till Kõrvits åtta år yngre lettiske kollega Eriks Esenvalds, även om man skall akta sig för att dra alltför långt gående paralleller. I sina bästa stunder uppnår Kõrvits dock nog så suggestiva effekter med enkla medel och framför allt känns den emotionella skalan tillräckligt varierad, även om en hudlös resignation går som en röd tråd genom helheten.

Liksom så gott som samtliga, vågar jag påstå, baltiska tonsättare har Kõrvits en oproblematisk relation till körinstrumentet och hans vokalsats är idiomatiskt och, vid behov, sensuellt klingande. Risto Joost leder sina ypperliga ensembler med ett lika fast som nyanserat grepp och vi noterar utsökt läckra körsolon av alten Marianne Pärna och sopranen Jaanika Kilgi.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00