Mor ror allt i hamn

Under de senaste 40 åren har andelen familjer som består av en förälder och minst ett barn vuxit från 10 till 20 procent. Av Finlands knappt 120 000 ensamföräldrar är mammorna fortfarande i majoritet, 86 procent. I dag på mors dag möter vi Martina Bäckman, Inger Wirén och Maria Lindh som alla har uppfostrat eller uppfostrar sina barn ensamma. Familjerna ser olika ut men de har något gemensamt – de är varken ensamma eller upplever sig själva som annorlunda.

På mors dag brukar Inger Wirén lägga blommor på sin mammas grav tillsammans med sin dotter. Bild: Leif Weckström

INGER WIRÉN: Barnet – en möjlighet att ta vara på

"En dotter, skrev jag i födelseannonsen i HBL 1971. Det var kutym i släkten att berätta om nyfödda barn i tidningen. Att få barn som ensam, utan att vara gift bröt ändå mot samhällets norm.

Min dotter är kollektivt uppfostrad. Hon är uppfostrad av mina föräldrar och mina syskon och hon har en nära relation till dem alla. Framför allt hade hon en nära relation till min mamma.

Jag var 28 år när jag blev gravid. Att leva tillsammans med den blivande pappan var inte aktuellt och jag visste att jag skulle uppfostra mitt barn ensam. Det var inte planerat men äventyraren inom mig sade att detta var något att ta vara på. Skulle jag vänta barn flera gånger? Det kunde jag inte veta. Det var både fantastiskt och spännande.

Under graviditeten var jag orolig för två saker: för att barnet inte skulle vara friskt och för att mina föräldrar skulle reagera negativt. Det var ju inte så att de jublade när de hörde om graviditeten men de förhöll sig väldigt sakligt. Det var deras första barnbarn och hon fick ett väldigt gott mottagande.

När min dotter föddes i juni 1971 visade det sig att hon var frisk. Jag var jätteglad ÖVER att ha fått ett barn, ja rentav euforisk, och jag var glad över att hon var frisk. Att vara ensamstående med ett handikappat barn skulle ha gjort många saker mycket mer komplicerade.

På Barnmorskeinstitutet delade jag rum med två andra kvinnor som båda råkade ha samma titel: "Rakennusmestarin vaimo" (Byggmästarhustru). Det framgick helt klart vilka av mödrarna som var gifta och vilka som inte var det. Jag minns inte exakt vad det stod i mina papper men jag tror att det var min akademiska titel.

När Victoria föddes hade jag en bostad, ett fast jobb och en akademisk examen. På mödrarådgivningen i Sörnäs, där jag bodde då, var barnmorskan glad – jag var ett positivt undantag bland de ensamma mödrarna i distriktet.

Moderskapsledigheten var tre månader, av vilket en månad skulle tas ut innan födseln. Jag hade en månads semester och jag började jobba i september när min dotter var tre månader gammal. Som ensamstående förälder hade jag rätt att få dagvård via kommunen, något som betydde enormt mycket för mig.

I Helsingfors rådde det stor brist på dagvårdsplatser. Det var bara socialfall och ensamstående mödrar som fick dagvård med stöd av kommunen. Gifta kvinnor som ville jobba var tvungna att hitta på egna lösningar och det fanns inga garantier för kvaliteten på vården eller för hur långvarig den skulle vara.

Inger Wirén och dottern Victoria i början av 1970-talet. Bild: Leif Weckström

Lagen om barndagvård trädde i kraft 1973 och gav en viss förbättring men det tog lång tid innan det fanns tillräckligt med vårdplatser och behörig personal. Det var först på 1990-talet som barnen stegvis fick subjektiv rätt till dagvård.

Min dotter har haft tur. Hon har haft bra dagvård, först i Mannerheims barnskyddsförbunds barnkrubba och sedan i Bertha Maria.

Visst fanns det också på 1970-talet en diskussion om hur länge barn borde stanna hemma (med mamman) eller hur långa dagar ett barn kunde vara på daghemmet, men jag kände mig inte drabbad av diskussionen.

Det är fel att ställa barn och yrkesliv mot varandra. Det är också fel att inbilla kvinnor med barn att de bara ska vara hemma, för att "det alltid varit så". Mödrarna har aldrig bara varit hemma med sina barn. Barnen har varit med mor- och farmödrar, storasyskon, i byn, på gatorna eller i värsta fall ensamma hemma. Morsorna har jobbat i jordbruket, i fabrikerna och på kontor.

Jag tycker det är viktigt att vi har kvinnor i yrkeslivet, i politiken och i internationella uppdrag. Det betyder att vi måste se till att barnen har det välordnat. Jag tycker vi är på rätt väg och det är viktigt att papporna deltar. Kostnaderna för föräldraledigheterna borde delas lika mellan alla arbetsgivare.

Jag själv skulle inte ha kunnat ha det jobb jag hade på utrikesministeriet utan mina föräldrars stöd. Jag reste en del i jobbet och då bodde min dotter hos dem. Där fanns alltid en bäddad säng, en pyjamas och en tandborste för henne.

Jag har inte haft dåligt samvete. Jag tyckte inte att det var synd om min dotter när hon var med mina föräldrar eller med utbildad personal på daghemmet. Dessutom var vi mycket tillsammans. På veckosluten gjorde vi roliga saker. Vi gick runt i staden, tittade på brandkårsparader, Tall Ships Race, och så reste vi i Finland och i Europa på somrarna.

När Victoria var 14 år flyttade vi till Addis Abeba i Etiopien, som hade drabbats av hungersnöd. Jag jobbade som informatör för FN och Victoria gick i den amerikanska skolan. Där fanns barn från över 50 olika länder – det var en bra vaccination mot rasism.

Jag minns inte att man på den tiden skulle ha talat om utmattade eller utslitna föräldrar. Jag tror att en del av dem som är utmattade har för höga ambitioner, för sig själv och kanske också för barnet. Arbetslivet har också blivit hårdare.

Jag har inte upplevt att jag skulle ha blivit illa behandlad som ensamstående. Jag har inte heller inbjudit till det eller framstått som beklagansvärd.

Jag har inte varit mamma på något särskilt demonstrativt sätt. Jag försökte hålla kraven på en realistisk nivå. Jag försökte ta bra hand om mitt barn och ta någorlunda bra hand om mitt hem och sköta mitt jobb. Målet var aldrig att bli en bulldoftande idealmamma som kan allt, fixar allt och själv syr barnets kläder.

Jag bestämde aldrig att jag inte skulle ha ett parförhållande efter att min dotter föddes, det bara blev så. Barnet var viktigt och jag skulle inte ha kunna ha ett parförhållande som inte var bra för henne. Det borde också ha varit ett jämställt parförhållande och sådana växer inte på träd. Det är kanske lättare nu.

Förut, när min mamma levde firade vi mors dag tillsammans. Nuförtiden för vi blommor till min mammas grav och Victoria bjuder på morsdagslunch. Vi har väldigt trevligt tillsammans."

För Maria Lindh blev jobbet på Arbis i Helsingfors räddningen som ensamförälder med tre små barn. Bild: Leif Weckström

MARIA LINDH: "Jag klarade det, jag överlevde"

"Släktingar, vänner och en flexibel arbetsplats gjorde vardagen lättare. Mina barn är i dag unga vuxna, något som under många år kändes mycket avlägset.

Min kollega, som också var ensamstående, och jag brukade drömma om att sticka till Spanien. Lämna allt, bo på en strand, under en båt och dricka vin dagarna i ända. Vi skulle vara helt ansvarslösa. För det var just ansvaret och känslan av att inte räcka till som var tyngst.

Det är inte längre min dröm, men då barnen var fem, sex och åtta år kändes det som om det aldrig skulle ta slut. Men det tar ju slut och plötsligt far de iväg. Skriver studenten, får en studieplats de drömt om, och jag tänker bara wow – jag klarade det, jag överlevde. I dag bor endast det yngsta barnet hemma. Mellanbarnet bor med sin pappa och det äldsta har flyttat till eget. Det är två viljor i hemmet, inte fyra eller tre mot en.

Vi skilde oss när barnen var ett, två och fyra år gamla. Det var en jättestor chock, en krasch, ett magplask. Livet gick inte som jag hade tänkt mig, med en familj med en mamma, en pappa och barn. Jag vet inte hur jag egentligen klarade det. Mata, dagssömn, laga mat, sedan följande, mellanmål, klä på ett annat barn … Barnen var så små att det bara var att ta en dag i sänder.

Efter skilsmässan blev jag närföräldern, barnen var hos sin pappa vartannat veckoslut. Det kändes då som den mest naturliga lösningen.

Jag skulle inte ha överlevt utan mitt nätverk. Min mamma bodde i Nystad så hon kunde främst hjälpa på somrarna, men jag hade släktingar och vänner.

När jag efter föräldraledigheten skulle återvända till jobbet fick jag veta att mitt jobb inte längre fanns kvar. Företaget hade skurit ner och jag skulle bli uppsagd genast då jag återvände. Jag var uppochner, barnen var uppochner och att köra in barnen på dagis för bara några veckor kändes för svårt.

Jag stannade hemma och var arbetslös en längre tid. Jag insåg att det inte är så där bara att bli anställd som ensamstående mamma med tre små barn. Alla kan räkna ihop hur mycket man är hemma när barnen har öroninflammation. Hur pengarna räckte när barnen var små var ett pussel men min mamma gav ett viktigt ekonomiskt stöd.

Efter många om och men kom jag till Arbis och fick ett jobb avsett för en arbetslös arbetssökande. Senare fick jag en möjlighet till läroavtal. Jag gjorde praktik på Arbis och studerade samtidigt. Jag läste på kvällar och veckoslut och tog en dag i taget.

Arbis har varit min räddning som ensamstående. Arbis är inte aktivt på somrarna, har jul- och påsklov och jag har kunnat ta oavlönad semester under barnens skollov. Sommarläger åt alla tre barn skulle snabbt ha kostat mer än jag fick i lön.

Känslan av otillräcklighet har sett olika ut beroende på barnens ålder. Jag minns när det äldsta barnet började i scouterna. Jag klädde på de två yngre som inte ville följa med, förde det äldsta barnet till scouterna, kom hem, klädde av de andra barnen för att en halvtimme senare göra samma sak på nytt. En hade roligt, men jag grät och de två yngsta skrek. Jag skulle inte ha klarat det här utan andra föräldrar. Scoutmammor och handbollspappor ställde upp, hämtade och skjutsade.

Visst kan det vara en befrielse att inte behöva kompromissa med någon annan men när du får kriser i din uppfostran så står du där ensam.

När barnen gick i skolan hade jag mest dåligt samvete för att jag inte hann läsa läxor med dem. Hur skulle det gå för dem om de inte klarade skolan? Men att på samma gång läsa läxor med en, laga mat åt alla och föra två till hobbyn fungerar inte. Jag var tvungen att konstatera att jag gör vad jag kan och sänkte ribban.

I uppfostringsfrågor är det jag som fattat besluten om hur vi gör hos mig. Visst kan det vara en befrielse att inte behöva kompromissa med någon annan men när du får kriser i din uppfostran så står du där ensam och tänker att den egna synen kan vara helt fel. Det kan vara jättejobbigt.

Jag har haft och har fortfarande ett jättebra förhållande till mina barn. Jag har alltid diskuterat med dem, förklarat hur det känts om jag varit ledsen eller om något har varit jobbigt. Jag vet inte om det beror på att det inte funnits en annan vuxen eller om det är min natur."

Martina och Oliver Bäckman leker ofta i husbolagets lekpark. ”Det är ganska vanligt att mina grannar ser mig gympa här. Jag tränar magmusklerna i gungan, hoppar upp och ner på sandlådskanten eller har Oliver i vagnen när jag går och joggar. Allt går att fixa.” Bild: Leif Weckström

MARTINA BÄCKMAN: "Det har aldrig varit lätt att be om hjälp"

"Efter skilsmässan flyttade jag från Uleåborg till södra Finland för att kunna vara nära sin familj och vänner.

Oliver är i dag tre och ett halvt år. Han var sex månader gammal då hans pappa och jag separerade. Hans pappa har träffat honom tre gånger sedan vi skildes, pappan har velat ha det så.

Det var ju inte så här jag hade planerat att vårt familjeliv skulle se ut, men det finns vissa grejer man inte kan se framför sig förrän man är i den situationen.

När Oliver föddes bodde vi i Uleåborg där jag jobbade på Uleåborg svenska privatskolas daghem. Jag hade aldrig känt mig riktigt hemma i Uleåborg och tanken på att vara ensam mamma 650 kilometer från mitt eget nätverk kändes inte bra. Inom en vecka packade jag ihop allt och flyttade till Kyrkslätt där min familj och mina vänner bor.

Jag letade först efter en hyresbostad men hittade ingen, varken via kommunen eller VVO, trots att jag var ensam med ett litet barn. Vi flyttade in i ett hus som låg på mina föräldrars tomt och bodde där i nio månader. Jag kunde spara ihop lite pengar och hittade till sist en lägenhet i Kantvik som jag köpte.

Innan Oliver föddes hade jag jobbat på olika daghem i nästan tio år. När jag skulle börja jobba igen efter mammaledigheten tyckte jag att det skulle bli för stökigt på ett daghem. Det är hög volym och jag tyckte att jag inte skulle orka med liknande saker på jobbet och hemma. Jag ville ge hundra procent till Oliver.

Jag är närvårdare och sökte jobb inom tandvården. Jag hittade en arbetsplats där jag kunde ingå ett läroavtal för att få rätt kompetens för att jobba som tandskötare. Under det första året åkte jag till Åbo en gång i veckan för närstudierna. De dagarna förde jag eller mina föräldrar Oliver till dagis på morgonen, min moster eller hennes man åkte sedan efter honom på eftermiddagen. Hela släkten var involverad på ett eller annat vis.

Det är inte och har aldrig varit särskilt lätt för mig att be om hjälp. Alla säger "det är bara att ringa", "du kan hämta honom när som helst om vi är hemma", men det är inte så lätt. Det är mest mina föräldrar jag vågar och täcks fråga när jag behöver hjälp. Det tog också tre år för mig att på familjerådgivningen våga fråga om vi kunde få ekonomiskt stöd eller beviljas nollavtal på dagiset. Jag är jätteglad för att jag fick ett sådant stöd i vår.

Oliver var nio månader när jag började jobba. Det var jättemånga som ansåg att jag var egenkär och självisk när jag satte honom på dagis. Men varför skulle jag ha stannat hemma och levt på stöd när jag hade en möjlighet att gå på jobb? Jag är också en social person och började gå längs med väggarna redan efter nio månader hemma.

I dag jobbar jag på samma tandklinik som min pappa. Han är tandläkare och vi jobbar tillsammans – det är praktiskt. På sätt och vis har jag ärvt min mammas jobb. Nu har vi den situationen att vi vikarierar varandra. Om jag är borta kan hon hoppa in och om Oliver är sjuk kan hon välja om hon går på jobb eller stannar hemma med honom.

"Hur orkar du?" "Hur får du ekonomin att gå ihop?" "Men var är pappan?" Vad är det egentligen för en fråga? Ganska många reagerar på att jag är ensamförsörjare och ser oss som en annorlunda familj men jag tycker inte vi är annorlunda.

Vissa situationer tycker jag att jag grejar bättre än om vi skulle vara två vuxna i familjen. Jag behöver inte samarbeta med någon annan förälder eller ta strider om uppfostran. När jag lever ensam kan jag själv bestämma över pengarna och spara in en liten slant i månaden. Allting är bara att kvittera med mig själv. Ibland känns det också som om jag kan göra mer egna grejer än mina vänner som är gifta med män som reser mycket i sitt arbete. Det går inte att dela in familjer och säga att så här är det för ensamstående och så här är det i andra familjer."

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00