Mor och dotter, med hjärta och smärta

Starkt. Adriana Ugarte och Susi Sánchez i Pedro Almodóvars Julieta, som bygger på en novellsamling av Alice Munro. Bild: Okänd

Senast i det högdramatiska finalpasset golvas man av Pedro Almodóvars Julieta, en film om skuld och försoning, föräldrar och barn.

DRAMA

Julieta

Regi och manus: Pedro Almodóvar. Foto: Jean-Claude Larrieu.

I rollerna: Emma Suárez, Adriana Ugarte, Daniel Grao, Darío Grandinetti.

Det har sagts förut och det tål att sägas igen: ingen skriver lika mustiga kvinnoroller som Pedro Almodóvar. Och det att den spanska auteuren inte alltid är så himla nogräknad när det gäller definitionen av män och kvinnor gör det ännu mera kittlande, ibland även galghumoristiskt.

Sett mot den bakgrunden är Almodóvars nyhet, Julieta, en förvånansvärt sober och subtil sak. Men så bygger ju filmen också på en samling noveller av Alice Munro, den kanadensiska Nobelprisvinnaren.

Pedro Almodóvar har alltid haft ett öga för aktriser och i Julieta går titelrollen till Emma Suárez, bekant från filmer som Den röda ekorren och Jorden (Tierra). Hon är den i Madrid bosatta kvinnan som nu är i färd med att flytta till Portugal.

Hon vill bort, i väg, och mycket snart framgår det varför. På gatan i den spanska huvudstaden stöter Julieta på en gammal bekant som hävdar att hon i Italien sett Julietas dotter Antia, en dotter som Julieta själv inte sett på tolv år, inte sedan denna försvann spårlöst.

Nyheten vänder upp och ner på Julietas tillvaro och hon beslutar sig för att trots allt stanna – i hopp om att dottern en vacker dag ska dyka upp i de gamla hemtrakterna.

Men av det blir inget. I stället får vi ta del av det händelseförlopp som slutligen ledde till att dottern tog sitt pick och pack, detta i en film där nutid varvas med många och långa tillbakablickar, inte sällan smärtsamma sådana. Adriana Ugarts unga Julieta ger gestalt åt en kvinna som i kölvattnet av en personlig tragedi förlorar greppet om sig själv och sin dotter.

Om föräldrakärlek

Julieta bygger som sagt på en novellsamling av Alice Munro, men det oaktat ligger stämningen och atmosfären i filmen närmare en Patricia Highsmith eller Ruth Rendell (som Almodóvar tolkade i Köttets lustar, Carne trémula).

Det här är livet och vardagen som ett mysterium, komplett med ett förflutet som inte endast är gåtfullt utan också tragiskt. Ogärna går man in på detaljerna men mycket handlar det om det här med skuld(känslor) och försoning, om mödrar och döttrar (varför inte även fäder som förvisso har en mera undanskymd roll).

I Julieta vädras den gamla sanningen som stipulerar att en förälder alltid älskar sina barn, helt och totalt, ovillkorligt, medan den unga generationen kan kosta på sig att inte alltid besvara kärleken. I det här fallet får detta direkt hjärtskärande konsekvenser, låt sen vara att den gode Pedro sällan eller aldrig känns påklistrat sentimental. Här vankas det äkta känslor och stor passion, som i den suggestiva sexscenen ombord på ett tåg – med själva akten speglad mot ett tågfönster.

Annars är det inte mycket här som påminner om vildbasaren Almodóvar och faktiskt finns det stunder när filmen berättarmässigt känns något konventionell och, gud förbjude, långrandig.

Men även i stunder som dessa prenumererar man gärna på det suggestiva bildspråket (ingen använder färger som Pedro Almodóvar, inte sedan Douglas Sirk slängde in handduken), och på Alberto Iglesias fint spunna musikaliska matta.

Och även om Julieta i termer av moderskärlek, lust och fägring stor, inte kan mäta sig med Allt om min mamma – Almodóvars kanske finaste film – golvas man senast i det högdramatiska finalpasset.

Se här en sekvens som med all tydlighet lyfter fram föräldraskapets himmel och helvete, detta med en sensibilitet som hämtad ur "telenovela"-träsket. Så fräckt, så fungerande.

Krister Uggeldahl

Pippi skuttar omkring på Finns sommarteater

Pippi Långstrump, Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump, är en av Astrid Lindgrens mest kända och populära figurer. Sommaren 2019 skuttar hon omkring på Finns sommarteaters (tidigare Glims sommarteater 1973-2005) scen i Esbo till Georg Riedels välkända musik. Senast spelades Pippi på Finns år 2006 och det var alla tiders publiksuccé på sommarteatern med nästan 6000 åskådare! Då spelades huvudrollen av Josefin Silén, som sedan dess utbildat sig till musikalartist i Sverige och i höst spelar Esmeralda i Ringaren i Notre Dame på Tampereen Teatteri. 29.3.2019 - 07.54