Monteverdigänget imponerar igen

Säkert hantverk. Poppeas kröning presenterade flera finfina sångare, bland dem Katja Vaahtera (Poppea) och supersäkra mezzosopranen Merja Mäkelä (Nerone). Bild: Pasi Klemetti

Lovande studerande och sångare av internationell stjärnkaliber samsas i Orpheus' Muses Monteverdiuppsättning.

Claudio Monteverdi: Poppeas kröning (L'incoronazione di Poppea).

Regi Ville Saukkonen, dirigent Edward Ananian-Cooper, koreografi Laura Humppila, visualisering Hanna Hakkarainen, projiceringar Tuukka Aimasmäki, ljus Tuukka Törneblom.

Orpheus' Muses, Helsingfors konservatorium 25.8.

För tredje gången sätter operaföreningen Orpheus' Muses upp en Monteverdiopera, denna gång Poppeas kröning med en massiv mängd roller. Vilken fin chans att ge nya förmågor en chans till högklassigt barockmusicerande – lovande studerande samsas med sångare av internationell stjärnkaliber, flera för mig nya bekantskaper. Man blir inte operasångare utan att få en chans att beträda tiljorna, och förhoppningsvis öppnar sig dörrarna till Monteverdis tonspråk och fraseringskultur för en ny sångargeneration tack vare dessa projekt.

Den lilla orkestern spelade finfint under Edward Ananian-Coopers känsliga ledning. Man hade fått med många fina färger i continuon och kunde verkligen variera instrumentationen friskt, från orgel, cembalo och gamba till regal, harpa, teorb och rariteten lirone.

Av sångarna var jag speciellt imponerad av Merja Mäkelä som kejsar Nero. Hon var säkerheten själv sångligt, och sceniskt fullt övertygande i sin byxroll. Hon har gjort stora huvudroller i Tyskland men det är verkligen dags att Finland uppmärksammar henne på allvar. Katja Vaahtera som Poppea behärskade sin Monteverdi lekande lätt och var sceniskt säker. En lång rad sångare gjorde fina prestationer. Vissa besitter finfin potential, även om hantverket i detta skede ännu är rätt ojämnt, till exempel Aapo-Tapani Kilpeläs (Seneca) auktoritära baryton lät som bäst verkligt lovande, medan renheten i ett par scener svajade vilt.

Senecas lärjungar stod för kvällens finaste fullfjädrade ensembleparti, omsorgsfullt och musikaliskt tolkat av Olivia Kyllönen, Kalle Virtanen och Jarkko Salminen. David Hackston gav helheten extra färger (och smaskiga pianissimon) med sin fina, kanske ännu lite fyrkantiga kontratenor och lyckades förmedla äkta tragik som Poppeas försmådda älskare Ottone. Mustiga altfärger bjöd ammorna Anu Ontronen och Elisabet Petsalo på, även om den senare har en hel del arbete kvar för att hitta Monteverdistilen. I det stora hela var det mycket i sången som satt förbluffande bra: rytm, ornament och karaktär. De största bristerna fanns i intonationen – flera av sångarna var ständigt aningen för låga, varvid man gick miste om den oerhörda skärpa fullkomlig renhet innebär.

Blod och sex

Regin var signerad Ville Saukkonen, definitivt vår flitigast arbetande operaregissör för tillfället. Han är en idéspruta av rang och lyckas för det mesta skapa logiska helheter med mycket färg, fart och fläkt. Man kan vara säker på att bli underhållen, men ofta blir det lite väl actionproppat (de sex dansarna användes flitigt). Ibland önskar man få stanna upp och ta in den skärande känslan i musiken utan att nödvändigtvis fylla ut scenen med det ena påfundet efter det andra. Personerna i Poppeas kröning är många och de är fascinerande komplexa, mina sympatier går till än den ena, än den andra.

Scenbilden och regin var koncentrerad kring tre sängar, vilket fungerade utmärkt, och det visuella kombinerades dessutom med videoprojektioner av Tuukka Aimasmäki. Helheten dryper av blod och sex, men det passar väl i kejsar Neros rike.

Poppeas kröning ges ytterligare tre gånger till 1.9.

Tove Djupsjöbacka Musik- och danskritiker

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46