Monokulturell populistisk propaganda

Linda Haakana, Samuli Poutanen och Rasmus Haavisto i Kenneth Greves Kalevalalandet. Bild: Mirka Kleemola

HBL:s kolumnist Maïmouna Jagne-Soreau gick och såg Kalevalalandet, och blev rädd.

Jag har många gånger blivit skrämd av scenkonst: från den oroande stämningen i Mio min Mio till de plötsliga bombdetonationerna i Okänd Soldat. Oftast har jag njutit av rädsla som ett konstnärligt medel. Men aldrig tidigare har jag varit genuint rädd för ideologin bakom ett spektakel. Den känslan upplevde jag först denna vecka på Nationalbaletten, dit jag kommit för att se Kalevalalandet.

Jenny Jägerhorn-Tabermann skrev en utmärkt recension (HBL 4.11.2017) som gör rättvisa åt de fantastiska kostymerna och dekor, dansare och andra artister. Hon beklagade dock den underhållande tonen och talade även om "masspsykos" innan hon försiktigt konkluderade att spektaklet kommer att dela åsikter.

Det var milt sagt. Att baletten, som ofta betraktas som en elitistisk konstform, glider mot det underhållande och försöker nå en oinitierad publik kan jag godkänna. Att budskapet färdigtuggas och att åskådaren inte får något djupare att tänka på, är mer problematiskt. Men att Finlands Nationalbalett bjuder på monokulturell populistisk propaganda är mycket svårsmält.

Den två timmar långa baletten har för avsikt att måla upp hela Finlands historia, från forntiden via Karelen och inbördeskriget, femtiotalet på Arteks fabrik och supande män till digitaltiden i Nokias neonskog. Slutcodan utgör ett groteskt kollage av Finlands största klichéer, inklusive Marimekko, Räikkönen, Tom of Finland och en Angry Bird som dansar till Darudes Sandstorm – medan blå-vit konfetti blåses på den klappande publiken.

Må så vara. Somliga gillar detta slags konst, jag dömer inte. Men om det är den här tonen vi ska gå in för, vill jag poängtera den lysande frånvaron av Mumin. Eller av finlandssvenskarna över huvud taget (det hörs EN låt på svenska i ett tidigt skede, den känns nästan tvångsplacerad). Samerna nämns inte heller. Eller romerna. Eller … ja, ni fattar poängen. Människor som bor och har bott i Kalevalas land – ofta längre än dess 100 officiella år – har helt och hållet klippts bort till förmån för en högst problematisk och ensidig vision.

Det värsta är att Nationalbalettens konstnärlige ledare Kenneth Greve vet hur man harangerar massorna. Han kunde lätt ha använt sin talang för att inbjuda till reflektion, eller åtminstone avsluta med en hoppfull idealbild av inkludering och förbättring.

I stället avbryts maskeraden av en metanarrativ diskussion mellan en presentatör och en regissörskaraktär som funderar på Finlands framtid – i knappt 30 sekunder. Den ena undrar hur man ska bemöta förändringar och "de andra som kommer in i landet". Min sista droppe av hopp om en twist, avdunstar i konfettiregnet då svaret låter ungefär: "Va inte jobbig nu, folk är här för att ha roligt".

Det äldre paret som satt bredvid mig verkade lika chockade som jag. Men andra hade redan ställt sig upp och ropade och klappade halvhysteriskt, och jag var rädd. Jag som alltid uppmuntrat användningen av konst och musik för att förena människor föll på eget grepp. Nu tvingades jag bevittna hur också mörka krafter insidiöst kan klistras bakom en allsång av Satumaa.

Maïmouna Jagne-Soreau

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46