Modernt i sommaridyllen

Smältande glaciär. Jökulsárlón II av Hans Rosenström.Bild: Jussi Tiainen

Söderlångviks museum på Kimitoön bjuder i år på en mer vågad sommarutställning. Men verken av Hans Rosenström fungerar förvånansvärt väl i herrgårdsmiljön.

Hans Rosenström: I enrum.

Söderlångvik museum, Amos Anderson vägen 2, Kimitoön.

Till den 30.9.

Varje sommar ordnar Amos Andersons museum en utställning på Söderlångvik gård, och varje gång lyckas man hitta på nya sätt att ställa ut konst i en redan fullspäckad byggnad där väggarna är fulla av tavlor. Med lite omorganisering har man fått till stånd sympatiska utställningar som det gedigna retrospektivet över Anita Snellman år 2014 eller förra sommarens Tapani Raittila-helhet, men av förståeliga skäl har programmet inte varit experimentellt utan främst fokuserat på målningar. Därför är det något av en överraskning att årets huvudkonstnär är Hans Rosenström, som främst är känd för installationer som inkorporerar ljud.

Kerttu Raittila står för kurateringen av denna mer vågade sommarutställning som är så pass luftig att den faller sig naturlig i den lite stela herrgården. Bara fem verk ställs ut, men när ett av dem är en 40 minuter lång video behövs inte mer. Verken är snyggt inplacerade i huset och korresponderar lite försiktigt med den omgivande inredningen: till exempel visas den meditativa och natursköna filmen In Our Hearts (2009) i ett sovrum nära ett antal landskapstavlor.

Viskningar och rop

I enrum inleds med installationen Mikado (2009), som är en del av Amos Andersons museums egna konstsamling och som tidigare kunnat beskådas i Helsingfors. Det är ett teatraliskt verk som placerar betraktaren framför en spegel, badande i blodrött ljus medan ett ljudspår baserat på dialog ur Bergmans Viskningar och rop får nackhåren att resa sig. På Söderlångvik gör sig verket perfekt, långt bättre än på ett modernt vitt museum. Installationens komponenter känns som delar av husets inredning, och den fantastiska ljudplaneringen fungerar så väl att det är nästan omöjligt att tro att man är ensam i rummet. Som en följd av detta känns Mikado nästan som en egen entitet, ett väsen betraktaren konfronteras med.

På finska heter utställningen Kasvotusten, Ansikte mot ansikte. På sätt och vis ligger det inte så långt ifrån namnet I enrum, men till exempel i verken Jökulsárlon II (2017) och A Part and the Whole (2013) tillför det finska namnet en angelägen ton. I en serie vackra fotogram och i en kort stopmotion-videoloop visas en liten bit isländsk glaciär smälta och försvinna för evigt. Ansikte mot ansikte med klimatförändringen. Kalla fakta.

Flod och havsvik

Det kanske somrigaste och gladaste verket i utställningen är In Our Hearts (2009), ett videoverk filmat i en tagning av en kamera fäst i en livboj på drift i floden Tigris. Filmen är en kommentar till ett planerat dammprojekt och handlar likt glaciärverken om människans ofta katastrofala inverkan på naturen. Men fåglarnas kvitter och kamerans mjuka rörelser i flodvattenströmmen är så milda och vackra att dystopier bleknar bort. Utanför fönstret ses en vacker finländsk havsvik, men den lilla tv-skärmen stjäl uppmärksamheten.

I Rosenströms konst är allt välgjort in i minsta detalj, men det är ändå inte överkomplicerat eller för tekniskt. Speciellt videokonst kan ibland vara svår att föreställa sig i någon annan kontext än i ett vitt galleri, men I enrum bevisar att så inte alls behöver vara fallet. Installationer i en stram herrgård bland empirmöbler fungerar överraskande nog alldeles utmärkt.

Helen Korpak Konstkritiker