Modern musik och psykologisk krigföring

"Det är av yttersta vikt att vi inte ger intrycket av att försöka ordna kulturlivet på ett nazistiskt sätt."

Är den modernistiska musiken en konsekvens av psykologisk krigföring? Knappast, men strax efter andra världskriget överlappade den modernistiska musikens utveckling och den amerikanska arméns psykologiska krigföring i Tyskland varandra på ett intressant sätt. Så trots att frågan säkert är karikerad, är den kanske värd att ställas.

Efter andra världskriget var återuppbyggnaden en enorm utmaning på alla livsområden i Tyskland. Utöver den konkreta återuppbyggnad (av byggnader, samhällsstruktur, infrastruktur etcetera) var det också viktigt att bryta tänkesättet som utgjorde grunden för den ariska och germanska rasens påstådda överlägsenhet. Detta projekt styrdes inom den amerikanska zonen av the Psychological Warfare Division (senare the Information Control Division) som också hade en musikavdelning.

Musikavdelningens riktlinjer skisserades i ett dokument som hette Music Control Instruction No. 1 (daterat den 19 juni 1945). Riktlinjerna var enkla. På första sidan slogs det viktigaste fast: "Det är av yttersta vikt att vi inte ger intrycket av att försöka ordna kulturlivet på ett nazistiskt sätt." Denna princip betydde att musikavdelningen beslutade att inte göra upp listor över musik som skulle förbjudas – den föregående regimen hade ju förbjudit massor av musik såsom atonal, judisk, vänstersinnad eller jazzinfluerad musik.

I stället för att förbjuda till exempel Richard Wagners musik som hade haft en särställning i Nazityskland beslöt man att påverka den allmänna opinionen på ett positivt sätt genom att stöda sådan musik som tidigare var förbjuden. En princip var att inkludera åtminstone ett tidigare förbjudet verk i varje konsertprogram. Principen ledde till en förbryllande situation, när nästan varje orkesterkonsert började med en uvertyr av Mendelssohn: "Mendelssohnsituationen har blivit kritisk, löjlig, och brådskande", skrevs det i en amerikansk promemoria i augusti 1945. Det fanns ett uppenbart behov av att utvidga genren tidigare förbjuden musik.

Musikavdelningen ansåg att atonal musik var ett bra verktyg för publikens "omorientering" som verksamheten kallades. Musikavdelningen stödde till exempel Karl Amadeus Hartmanns konsertserie Musica Viva som organiserades i München och lade vikt vid förbjudna modernisters musik. Musica Viva kallades i amerikanska mappar "Reorientation Project No. 1". På samma sätt stödde amerikanerna också tonsättarnas sommarkurser i Darmstadt. Det har uppskattats att den amerikanska ockupationen betalade en femtedel av första årets budget, fast några vid musikavdelningen ansåg att Darmstadtkursernas ensidighet var bekymmersam. Både Musica Viva och Darmstadtkurserna är fortfarande viktiga institutioner inom modern musik.

Hade musikavdelningens verksamhet någon verklig inverkan? Henry Pleasants, amerikansk musikkritiker som själv var förbindelseofficer efter kriget, svarade nej. I en intervju 1996 tyckte han att hela programmet var "useless". Men alla har inte delat Pleasants uppfattning. Professor David Monods omfattande historia över musikavdelningen (Settling Scores: German Music, Denazification, and the Americans, 1945–1953) lyfter fram en intressant poäng. När Musica Viva-konserterna inte drog publik, skaffade amerikanerna 350 biljetter som sedan delades ut till unga musiker. Med andra ord finansierade musikavdelningen inte bara konsertorganisationen utan fyllde ibland också sittplatser. Enligt Monods tolkning främjade en sådan verksamhet en indelning i populärt och modernt, då tonsättare inte hade några förpliktelser inför en betalande publik, som för sin del hellre besökte konserter med populärare repertoar.

Sakari Ylivuori

Yrkesexamen från Prakticum öppnar många dörrar

Studier vid Yrkesinstitutet Prakticum ger nycklar till arbetslivet. Samtidigt kan det också vara en smidig inkörsport till fortsatta studier vid en yrkeshögskola. 4.12.2019 - 00.00

Mer läsning