Modellen, fanns den?

"Hade Sipilä inte beaktat att EK hade blockerat sin egen väg redan innan konkurrenskraftsavtalet hade slutits?Eller har arbetsgivarlägret decentraliserat makten så till den grad att ingen längre får syn på den? Betyder det slutet för Samförståndsfinland?Vad kallar vi den modellen?"

Säkerhetspolitisk och arbetsmarknadspolitisk debatt har det gemensamma draget att den inre ringen odlar en vokabulär som sällan helt öppnar sig för utomstående.

EK gick förra veckan ut med beskedet att man säger upp ett 20-tal avtal som under åren på central nivå har slutits med arbetstagarna.

EK serverar det som en mekanisk förlängning av att man 2015 förändrade sina stadgar så att EK inte längre kan sluta så kallade centraliserade löneavtal.

Betraktat med en kamrerssyn ligger landet så. EK är part i avtalen och man säger upp dem för att andra parter ska ta över dem. EK:s egentliga beslut fattades 2015 – före förhandlingarna om konkurrenskraftsavtalet.

Då uppstår frågan: Var allt snack om Finlandsmodellen som en förlängning av konkurrenskraftsavtalet bara en förhoppning? Hade statsminister Sipilä inte fungerande kanaler till arbetsgivarlägren? Eller dolde de sina kort?

På förbundets webbplats skrev EK-chefen Jyri Häkämies nyligen att EK vill utveckla det finländska samarbetssystemet genom att föra ut det till förbunden – med det slutliga målet att avtalen sluts lokalt i företagen.

Nästan i begynnelsen dikterade presidenten löneavtal (UKK-avtalet 1970). Efter det har fackcentralen FFC gått från att ha varit ett kontor och tre bokstäver till en maktfaktor i finländsk politik generellt. (Det är i och för sig värt en separat mässa – men den kräver sin egen liturgi.)

De branschvisa förbunden visar ibland sina muskler och sätter krokben för FFC. Hösten 1991 föll hela landet över ett utsträckt ben när Sorsa, inkallad av statsminister Aho, hade förhandlat fram en så kallad inre devalvering som torpederades av de största facken. Vi tvingades devalvera.

Man kan diskutera huruvida till exempel pensionsfrågor ska avgöras av arbetsmarknadens parter.

Men de finländska facken har stått för stabilitet. Ett miljonförbund som FFC har viss makt via det höga medlemsantalet.

De fackliga kontoren är inte bara maktens bastioner. FFC och andra bokstavskombinationer har gett miljoner finländare en trygghet, en vetskap om att det finns större muskler.

Som FFC-bas framstod inte sällan Lauri Ihalainen som fänrik Koskela i Okänd soldat. Han tog ansvar och fick skarorna med sig.

Det mesta är naturligtvis i dag annorlunda. Men har vi råd att kasta samförståndet i Finska viken?

När EK säger sig vilja förädla den finländska samarbetskulturen blir man trovärdig – trodd – om man samtidigt visar med vilka medel man är beredd att skapa förbättringen.

Industrin och arbetsgivarna agerar för att vi en dag ska komma överens om det mesta på arbetsplatserna. Där arbetet utförs, där man har insikter om det specifika i företaget.

Det kräver information, infrastruktur, insiktstradition – och något att falla tillbaka på. Något som är större än den enskilda arbetstagaren. Det har traditionellt varit fackets roll.

När det ska ersättas av det modernare – ett ansvarstagande på lokal nivå – innebär det att smidigheten har en riktning. När det går sämre ska man sänka lönen (eller arbeta mera för samma lön). När det börjar gå bättre ska man med återhållsamhet se till att det inte igen börjar gå sämre.

Men arbetstagarna behöver insyn för att ta ansvar. Hur mycket har EK drivit på den kvaliteten? Vilka ansatser har man gjort för att förbättra kompetensen för lokala förhandlingar?

När skogsindustrin lämnade EK och fortsättningen på konkurrenskraftsavtalet sade man att man vill trygga att skogsindustrin stannar i Finland (HS 16.2.2017). Det kan läsas bara på ett sätt. Man litar inte på den modell – den svenska som vi kallar finländsk – där exportindustrin kollektivt i höst skulle bestämma löneutrymmet.

Dagens skogsindustri kämpar i och för sig med löneförmåner från en gårdag då branschen täljde grönt guld. Man är knappast – som det har antytts – ute efter att köpa sig arbetsfred med överpriser på lönerna.

Veckan som gick bjöd på traditionell teater. Akavas Sture Fjäder undrade i tevenyheterna om en Finlandsmodell alls har funnits. Arbetsmarknadsexperten Guy Ahonen frågade i Aktuellt 17 i onsdags om någon över huvud taget vet vad Finlands modell stod för.

Statsminister Sipilä sade sig veta att den uppstod med konkurrenskraftsavtalet. Det skulle ha en fortsättning som nu inte blir av.

Men hur kan något som ingen vet vad det är plötsligt upphöra att vara – om det ens har existerat? Förvirringen illustrerar hur regeringen måste valla frågan till slut om den initierar en process.

Givet regeringen Sipiläs agerande ända från start, givet att man redan har tryggat ett nollavtal som i praktiken är ett minusavtal – givet detta finns risken att de förbundsvisa avtalen skenar i väg.

Inte för att manifestera att man stöder FFC:s maktposition. Utan för att man i våras mer eller mindre tvingade sig in i ett tillstånd av tillit under risk. EK har – än en gång – med sitt opsykologiska agerande punkterat den tilliten.

Man kunde ha uppnått samma mål med smidigare och skickligare valda medel. Paraplyorganisationen EK är förhoppningsvis inte ett genomsnitt av finländsk företagsledning.

Arbetsmarknadsveteranen Lasse Laatunen – chef i arbetsgivarlägret innan det hette EK – sa i Yles Ykkösaamu i onsdags att risken är stor att nästa förbundsvisa omgång förstör allt som man med möda har skapat efter den förbundsvisa överbudspolitiken för tio år sedan.

Kan regeringen ena dagen vara aktiv och andra passiv? Inte i längden – om man vill räkna med facket.

Hade Sipilä inte beaktat att EK hade blockerat sin egen väg redan innan konkurrenskraftsavtalet hade slutits?

Eller har arbetsgivarlägret decentraliserat makten så till den grad att ingen längre får syn på den? Betyder det slutet för Samförståndsfinland?

Vad kallar vi den modellen?

Torbjörn Kevin

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00