Mjuk tolkning av känd konstnärs ikoniska fotografier

Kroppen i naturen. Ur Ana Mendietas serie Silueta Works in Mexico, 1973–1977. Bild: HAM/Hanna Kukorelli/Pressbild

Hams nya utställning utgår från kultkonstnären Ana Mendietas kända fotoserie. Kring den har kuratorn Elina Suoyrjö skapat en spröd liten utställning vars nervtrådar sträcker sig både framåt och bakåt i tiden.

Come Back as a Flower

Helsingfors konstmuseum Ham, Tennispalatset. Till 9.1.

Kuratorn Elina Suoyrjö bäddar in kultkonstnären Ana Mendietas mest kända verk i en mjuk, intim och lokal kontext på Helsingfors konstmuseum. 


Den kubansk-amerikanska konstnären Ana Mendietas (1948–1985) verk lever: drygt tre decennier efter hennes alltför tidiga död har en ny generation upptäckt hennes konst via internet, där den tack vare sin eteriska skönhet spridits som en löpeld på visuellt fokuserade plattformar som Tumblr och Pinterest.

Mendieta är mest känd för sin serie Silueta (1973–77), en fotodokumentation av tillfälliga jordkonstinspirerade interventioner i vilka konstnären avbildar den egna kroppens när- och frånvaro.

Seriens utbredda existens i cyberrymden har delvis suddat ut det faktum att dessa fotografier även finns på riktigt, i fysiska kopior. Ett urval av dessa snudd på ikoniska färgbilder finns överraskande nog i Finland, i Helsingfors konstmuseums samling, och de ställs nu ut i en grupputställning som byggts upp kring kuratorn Elina Suoyrjös tolkning av Mendietas oeuvre.

Som poesi

Come Back as a Flower kunde i teorin vara en helhet i vilken man tar fasta på att det i Hams samlingar finns verk som har inspirerat en drös unga konstnärer som vuxit upp på nätet. I verkligheten är den dock en spröd liten utställning vars nervtrådar sträcker sig både framåt och bakåt i tiden. Det äldsta verket, Eva Gyldéns nätta kamégravyr Ceder (1950), föregår Mendietas konst med årtionden, och som central figur framträder den osynliga medverkaren, det vill säga kuratorn.

Det Suoyrjö här gjort kan beskrivas som att hon författat poesi – logiken i urvalet är inte alltid uppenbar, och den röda tråden återfinns i stämningen snarare än i estetiken eller tematiken.

Suoyrjös specialitet är att lyfta fram konst med feministiska stråk som inte nöjer sig med att på något entydigt eller simplifierande sätt behandla kvinnlighet. Hennes urval inkluderar sällan de lättaste av verk, utan smaken lutar åt det avskalade, ja, till och med det torra. I Come Back as a Flower uppvisas dock den luftighet och fräschör som Suoyrjös inklinationer som bäst kan ge upphov till.

Poetisk betyder nämligen inte nödvändigtvis svår. Carola Grahns vedtrave med medföljande text och Elina Vainios smala pelare kan för somliga vid första anblick te sig för tillslutna, men faktum är att det bara krävs att man stannar upp och tittar, känner. Vainios Helio (2021) sträcker sig från golv till tak och är gjord av bivax och eteriska oljor. Dess bleka färger skiftar och längs med ytan trevar sig en vit ådra. Materialvalen öppnar dörrarna för associationer till olika civilisationers utnyttjande av dofter och oljor i såväl ritualer som vardag, och i verkets form kombineras matematisk precision med kropp.

Texterna i Grahns Mother & Sun, 3 years (2021) är å sin sida två brev som handlar om något som varje människa måste ta ställning till, nämligen frågan om huruvida egenskaper och temperament går i arv från förälder till barn. De två texterna, skrivna av Grahn respektive Maija Mustonen, belyser också svårigheten i att kommunicera människor emellan. Det första eldiga och utfläkande brevet får ett prudentligt och reserverat svar.

Natur och energier

Att Mendietas undersköna Siluetaserie flankeras av verk som inte efterliknar den är en av grupputställningens styrkor, trots att det också kan ses som något av en besvikelse. Mendietas glöd och förmåga att skapa smärtsamt vackra verk som samtidigt bibehåller en ultrapolitisk trovärdighet återges inte i helhetens övriga verk.

Man har inkluderat citat i vilka Mendieta talar om feminismens förankring i vit medelklass, men främst lyfter man fram hennes uttalanden om energier och natur. Dessa passar väl ihop med Catharina Kajanders keramiska skulpturers organiska former, samt med Emma Jääskeläinens verk bestående av sten och hår. De båda konstnärernas hårda ytor vägs å sin sida upp av Essi Kausalainens tygkoja B (2021) som står tom i väntan på två kommande performanceföreställningar (23.10 och 8.1).

Onlinegenerationen hörs

Det enda riktigt internetrelaterade verket i Come Back as a Flower är också helhetens minst sofistikerade. Estetiken i Evan Ifekoyas film Contoured Thoughts (2019) känns redan förlegad, likaså användningen av Islands natur som en metafor för det primitiva och vilda. Det är ändå på sin plats att någon ur onlinegenerationen får komma till tals eftersom den för vidare Mendietas arv. Det gäller inte bara inom bildkonsten: den polska elektroniska duon Jankas låt Ana Mendieta Dub är ett ytterst konkret exempel på konstnärens fortsatta förmåga att fascinera.

Helen Korpak Konstkritiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Axxell tänker som morgondagens jordbrukare – satsar på samarbete

Mer läsning