Mitt Norden

”Är det så här lätt att förstå isländska?” Det frågade den unge mannen mig när jag mötte honom vid bussen från Keflavik. Bägge hörde vi till en kohort av ungdomar som hade fått Nordjobb på Island år 1985. Då var den här formen av nordiskt samarbete ny.

Själv hade jag kommit till ön någon vecka tidigare och fått i uppdrag att hjälpa andra nyanlända sommarjobbare. Jag hade talat finlandssvenska, av misstag tolkat som isländska av ett öra format av sverigesvensk norm.

På flera sätt var det lätt för mig att få en plats i den nordiska språkbrokigheten. Som finlandssvensk var jag förhållandevis van vid att kommunicera i flerspråkiga miljöer utifrån olika grad av färdighet och den österbottniska dialekt som fanns i bagaget sänkte tröskeln mot det nynorska och det danska. Men tröskeln mot det isländska lyckades jag inte ta mig över den sommaren.

Under 1800-talet byggdes skandinavismen upp kring en betoning av språklig gemenskap. Skandinavismen, med storhetstid i mitten av seklet, utgjorde en form av språknationalism.

Senare gav element av denna gemensamhetslära fyr åt etnisk nationalism i svenska, norska och danska nationsbyggen, inte sällan på rasifierande och hierarkiserande sätt.

För mig är den språkgemenskap som fått sitt namn av den skandiska bergskedjan viktig och jag vill gärna kommunicera med nordiska kolleger medelst skandinavisk språkblandning. I mitt Norden finns emellertid element som väger tyngre än de rent språkliga: de gemensamma dragen i nordiska samhällsbyggen.

Dessa likheter har främst skapats genom praktiker och samarbeten av större och mindre art.

Som ung student ålades jag att skriva en uppsats om nordiskt samarbete vid sekelskiftet 1900 och blev då uppmärksammad på mångfalden av samnordiska föreningar verksamma på en rad olika områden. Först långt senare insåg jag betydelsen av dessa nätverk och gräsrötter: när såväl kvinnosakskvinnor som agrologer och jurister möttes för att tillsammans tänka till och tänka om skapades de samhällsmodeller som i dag kallas nordiska.

Ofta var de aktiva influerade av internationellt idégods.

Det är mycket i den nordiska samhällshistorien som vi kan yvas – och vara tacksamma – över utan att hemfalla till banal eller exkluderande nationalism. Men om vi i fortsättningen ska bygga goda samhällen tillsammans får inte språket bli något hinder. Vi medborgare gör samhällen: dessa formas av praktiker grundade i rättvis och inkluderande reglering.

Som historiker har jag varit involverad i nordiska projekt och deltagit i samnordiska konferenser, något som gett mig många fina erfarenheter. Mitt vackraste minne av nordisk art härrör sig dock från midsommaren 1985, en helg som jag tillsammans med andra nordjobbare tillbringade på Västmannaöarna. Uppe bland klipporna, nära lunnefåglarna, lästes det dikter på olika språk i en gemenskap som var både föreställd och konkret, och jag vill minnas att det var de finskspråkigas deklamation som uppfattades som mest välljudande.

Ann-Catrin Östman Lektor i historia vid Åbo Akademi

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning