Mitt Malmgård har brittisk arkitektur och ljuvlig natur

Malmgårds äppelträdgård är en sevärdhet med sina äppelblommor och sitt självplock. Bild: Isabella Rothberg

Plötsligt föll bitarna på plats och platsen hette Malmgård. Gammal svenskbygd som fortfarande har både dagis och skola, men som jag inte hade någon tidigare relation till.

När vi fick barn uppstod en ekvation som tidvis kändes omöjlig att lösa. Skulle det någonsin gå att ge barnet ett eget rum, i ett hus någonstans i närheten av svenskt dagis och svensk skola i Helsingfors där barnvakterna, morföräldrarna och mostern, också bor? Kollektivtrafik behövdes – som teaterredaktör går jag ungefär två kvällar i veckan på teater och i regel finns teaterhusen i centrum. Och ja, skulle det någonsin gå att köpa eget?

Bild: Niklas Tallqvist

Plötsligt föll bitarna på plats och platsen hette Malmgård. Gammal svenskbygd som fortfarande har både dagis och skola, men som jag inte hade någon tidigare relation till.

Med ens hade vi mer än vi önskat oss, bara några minuters gång till dagis och i framtiden cirka tio minuter till Kårböle skola, tjugo minuters tågresa till mitt jobb i centrum. Med buss 37 kan man åka till Tölö och med den nya orangea 30:an ända till Eira. Vi fick en egen liten gård och oändligt mycket vacker natur.

Bild: Niklas Tallqvist

När vi flyttade i februari var fältet intill täckt av tjock snö och fyllt av skidåkare, sedan kom ängsblommorna och när deras livscykel tog slut fick de lila tistlarna och de gulnade gräsens ax och vippor forma landskapet. Miljön kring Rutiån – ja, så härligt fulsnyggt heter den! – är nog det närmaste man kommer Det susar i säven. Det skulle inte överraska om en mullvad och en vattenråtta kom roende i en eka.

En annan fin promenadväg går genom den gamla majestätiska lövskogen som omger den rosa, ganska anspråkslösa, men sympatiska herrgården som gett området dess namn. I anslutning till den finns äppelträdgården som om våren lockar besökare med selfievänliga vita äppelblommor, om hösten med självplock.

Och sedan det urbana – centrum är bilfritt, det finns lekparker och grönområden. Kronjuvelen är Erskinekvarteret, det ljuvliga brittiska postmoderna kvarteret vars näpna träelement lustigt nog påminner om den turkiska yaliarkitekturen, trävillorna längs Bosporen. Den brittiske arkitekten Ralph Erskines skapelse har styrt hela området i en brittisk riktning och man kan få syn på både viktorianska burspråk och hus i townhousestil.

Malmgård är också till befolkningen en av Helsingfors mer mångkulturella stadsdelar, vilket är positivt, också för att vi är en turkiskfinländsk familj.

Bild: Niklas Tallqvist

Det som är trist är att många av åttiotalshusen inte fått den uppiffning de förtjänar, att flera affärslokaler i centrum står tomma och den lilla skvären domineras av tre barer. Under sommarmånaderna blir det överlag en del fylla på torget och det vore trivsammare om det kunde balanseras upp av annat. Ett trevligt försök var en liten örtträdgård som dök upp i somras.

Bild: Niklas Tallqvist

"Föds det en bättre stad i Malmgård?" lyder rubriken till en finsk tidskriftsartikel som jag hittade bland spis- och fläktmanualer, och som vårt hus första ägare måste ha lämnat efter sig.

Artikeln är skriven mitt under det samtida Malmgårds tillblivelseprocess i början av åttiotalet, och är en charmig produkt av sin tid med begrepp som "förvärvsmammor". Skribenten Ulla Mäenpää-Anttila konstaterar att stadsplaneringen nu tog avstånd både från sextio- och sjuttiotalens "betongbunkrar" och femtiotalets "sovstäder" som tonåringarna lämnade så fort de växte ur hobbyrummen och som kontorstid enbart befolkades av "gröna änkor", trädgårdsstädernas fruar som väntade hem sina män. "De höga boendekostnaderna förorsakade nämligen kvällsjobb för papporna".

Malmgård skulle byggas enligt ett nytt tänk, med en människonära arkitektur och lokaler för affärsverksamhet och småindustri. Idén var att man skulle kunna bo och arbeta här.

Bild: Niklas Tallqvist

Det är synd att flera av de här lokalerna i dag inte utnyttjas, och jag som inte är någon vän av näthandel önskar att jag kunde uträtta mer kapitalistiska transaktioner i hemkvarteren, ja, åtminstone gå på kafé här.

Distansarbete har däremot aldrig tett sig så lockande som nu. Lunchtid kallar ån, ängen och skogen med sina höstfärger.

Isabella Rothberg Teaterredaktör

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning