Missriktade fredssträvanden kan bli ödesdigra för Finland

Bild: Wilfred Hildonen

Även jag är för fred! Men som ett litet land kan Finland inte utsätta sig för risken att igen bli anfallet.

Efter ett par månaders provokation med ensidiga ställningstaganden och överdrivna påståenden vill Ulla Klötzer (HBL 3.1) nu avsluta debatten med mig om försvarsfrågor såsom fruktlös. Det är den förvisso, men beror det på mig? Jag har försökt hålla mig till sak och undvika onödigt tillspetsade uttalanden. Det fruktlösa består också i att Klötzer i en och samma debatt skrivit om miljöfrågor, atomkraft, militära allianser, försvarsövningar, monetära unioner, USA, Ryssland, EU, Norden, neutralitet, militarism, vapenindustri, krig och fredssträvanden. Sånt låter sig helt enkelt inte göras. Det enda vettiga är att debattera endast några ämnen åt gången och mera djupgående analysera dem.

I mitt första inlägg (HBL 14.11) försökte jag få Klötzer, Lea Launokari och Pirkko Lindberg att inse att de skjutit över målet och skrivit osakligheter, men det kunde Klötzer inte erkänna, utan fortsatte (HBL 26.11) på samma oförsonliga linje och tog inte heller ad notam att jag i mitt andra inlägg (HBL 11.12) skrivit att hennes följande artikel (HBL 26.11) var mycket bättre och sakligare samt gav henne rätt i mycket hon skrivit där. Jag gav alltså henne handen och hoppades hon skulle ta den, men i följande insändare (HBL 18.12) fortsatte hon sin ensidiga kritik mot Nato och USA samt sitt förringande av Rysslands aggressiva politik.

Vad Michail Gorbatjov säger om Nato kan jag omöjligt ta på allvar. Då Frank-Walter Steinmeier säger att "Vad vi inte bör göra nu är att inflammera situationen med stort vapenskrammel och högljudda stridsrop ... Den som tror att symboliska pansarvagnsparader vid militäralliansens östgräns skulle medföra mera säkerhet har fel ..." kan jag däremot hålla med. Men har då Nato verkligen gjort sig skyldigt till dylikt? Om Steinmeier verkligen anser det överdriver han och friar Ryssland, som verkligen gjort det som han – i så fall – anklagar Nato för.

I sin senaste insändare skriver Klötzer att jag ifrågasätter att vårt folk vilseleddes inför EU-folkomröstningen 1994 beträffande en monetär union och ett gemensamt EU-försvar. Att jag (HBL 30.12) försökt framhålla att det här skedde för 24 år sedan i euforin efter Sovjetunionens fall och att mycket ändrats sedan dess i de geopolitiska konstellationerna tillmäter Klötzer ingen som helst betydelse, utan drar fram ännu äldre uttalanden av finländska politiker från 1991–1993. Världen förändras hela tiden och våra nuvarande politiker kan inte hålla fast vid uttalanden som gjordes av deras föregångare för ett kvartssekel sedan.

Klötzer har rätt i att jag sätter dövörat till då hon än en gång poängterar "att Finlands geopolitiska läge utgör ett avgörande argument för att stanna utanför militära allianser och strukturer". Jag hävdar nämligen att Finlands geopolitiska läge utgör ett avgörande argument för Finland att bygga upp ett så bra försvar som möjligt, gärna som deltagare i ett gemensamt EU-försvar eller som fullvärdig medlem i Nato. Jag har absolut ingenting emot förhandlingar som leder till nedrustning. Även jag är för fred! Men som ett litet land kan Finland inte utsätta sig för risken att igen bli anfallet.

Jag håller med Klötzer om att "Mänskligheten står inför gigantiska utmaningar beträffande klimatförändringen och dess förödande följder" och skrev redan i min första debattartikel att Natoövningarna är problematiska ur miljösynpunkt, men att Finland inte som det enda landet i ett oroligt Europa kan avstå från dem. Nåja, varken Irland eller Österrike deltar i dessa övningar, så där misstog jag mig, men att Finland genom att gå med i EU:s gemensamma försvar eller i Nato ytterligare skulle "öka på bördan med snedvridna krigshotbilder och upprustning på militärindustrins hantlangares villkor" opponerar jag mig kraftigt emot. Dylika påståenden och missriktade fredssträvanden kan bli ödesdigra för Finland.

Sture-Christian Eklund pensionär, Helsingfors