Mirja och Veikko jobbade för Denis Mukwege då kvinnorna togs in – "hon var så sönder, så sönder"

Denis Mukwege och Veikko Reinikainen. Bild: Privat

Kvinnan hade blivit skjuten i benet och våldtagen, men det fanns ännu inga vårdutrymmen i byggnaden i Panzi. Veikko Reinikainen beslöt vårda henne ändå. I dag är Panzi känt som fredspristagaren Denis Mukweges sjukhus.

Denis Mukwege var ännu en student när pingströrelsens missionärer, Veikko och Mirja Reinikainen för första gången anlände till Kongo-Kinshasa, eller dåvarande Zaire, 1978.

Men deras vägar korsades följande årtionde när Mukwege återvände från sina studier i Frankrike och startade upp mottagning för gynekologi och obstetrik på sjukhuset i Lemera.

Men på hösten 1996 drabbades också sjukhuset av inbördeskriget. Det totalförstördes i oktober. Då hade Veikko och Mirja så sent som i slutet av september flytt.

Veikko gömde sig i bergen, medan Mirja flydde till Finland.

– De såg på ett par hundra meters håll hur vapen fraktades från Rwanda. Veikko körde, och skotten träffade stenar kring bilen. Som av ett under klarade de sig, berättar Mirja Reinikainen per telefon.

Tre år senare var det dags igen – som flera gånger tidigare återvände de båda till Kongo-Kinshasa. Det var 1999, då Mukwege grundade en ny klinik, Panzisjukhuset i Bukavu nära östgränsen till Rwanda.

I början innehöll de två byggnaderna knappt någonting. I dag har kliniken 400 vårdplatser.

Mirja berättar att vågen av våld och våldtäkter snabbt ledde Mukwege, som då ledde hela sjukhusverksamheten, att inrikta sig särskilt på vården av offer för sexuellt våld, och också att leda in dem på studier och framtidsplaner.

– Det var fruktansvärda händelser. Jag kommer ihåg särskilt en flicka som Mugwege hämtade in. Hon hade haft så klara planer och drömmar att gå i skola och studera och först sedan gifta sig. Men hon hade blivit våldtagen av en hel grupp män. Hon var så sönder, så sönder. Vi stannade hos henne väldigt länge. Mugwege riktade verkligen sin uppmärksamhet på människor, fast han var en upptagen man, säger Mirja Reinikainen.

Offren för våldtäkterna kunde vara i vilken ålder som helst. Det kunde vara ettåriga barn, det kunde vara 80-åringar, säger hon. På frågan om hur de själva orkade i många år säger hon att det var en kallelse.

– Man måste båda ha en stark kallelse för det. Det går inte heller om bara den ena har det, och den andra vill bort.

Mugwege beskriver hon som en positiv och som en stark ledare.

– Det är beundransvärt, att fast han specialiserade sig i Frankrike och hade erbjudits jobb där, så var han besluten att återvända till Kongo.

– Det bästa vore om fredspriset ger mer krafter för att eländet ska ta slut. Det är alltjämt oroligt. Och att kvinnornas ställning ska vara något som väcker upp beslutsfattare i Kongo.

Ett​ ​hem​ ​med​ ​historia,​ ​och​ ​en​ ​önskan​ ​att​ ​bevara​ ​det​ ​gamla

Många drömmer om ett hem med en lång historia och spännande anekdoter, men för Michaela Borup och Mathias Furuhjelm är det verklighet. 2.4.2020 - 00.00

Mer läsning