Minoritet i två länder?

Jag minns så väl känslan, den som infann sig när jag för första gången på egen hand hade tagit Sverigebåten (Finlandsfärjan i omvänd riktning) och steg ut på svensk mark.

Den särpräglade doften i Stockholms tunnelbana, kaféerna med sina chokladbollar, reklamskyltarna – på mitt modersmål. Tillhörigheten.

Eller?

När jag öppnade munnen och finlandssvenskan rullade ut blev det förstås uppenbart att jag inte kom härifrån. Det var i sig inget problem, både då som nu är jag stolt över mina rötter, mitt fosterland och den språkvariant som är min, och jag vill betona: över finskan också.

Det som svider, vilket många kanske känner igen sig i, är de gånger man möts av oförståelse och i värsta fall fördomar kring vem man är. Ojämlikheten i kunskapsnivån om varandra kan göra ont. Förstår ni inte att vi delar samma språk och är uppvuxna med i hög grad samma barnkultur och musikarv? Att vi har så mycket gemensamt men att jag ändå är min egen?

Intresserad av finlandssvenskhet i mötet med Sverige gjorde jag under studietiden i Stockholm ett kursarbete om finlandssvensk emigration hit.

Tjugo år senare plockar jag nu fram artiklarna. Resultatet av fjorton intervjuer med emigranter i olika ålder har jag sammanfattat med rubriken: "anpassningen går bra men ursprunget förblir viktigt". Man kan säga vad man vill om kvaliteten i texterna i övrigt, men den formuleringen känns plausibel ännu i dag.

Jag reagerar på ett citat av en då 50-årig kvinna som flyttat till Sverige 1970: "Man trodde att man hade kommit till ett land där man hörde hemma, men man var varken finne eller svensk".

Det här tänker jag på när frågan om Sverige borde erkänna finlandssvenskarna i landet som nationell minoritet i veckan tog ett steg vidare. Riksdagen godkände då det som formellt heter ett tillkännagivande med krav på att regeringen ska låta utreda saken.

De som har kämpat för detta i till och med årtionden jublar. Samtidigt ser jag invändningar, i kommentarfält och på sociala medier. Vilken är den konkreta nyttan när vi ändå får service på vårt modersmål i Sverige – till skillnad från sverigefinnar som behöver till exempel äldreboenden på finska? Varför ska jag nu, efter alla dessa år i landet, identifiera mig som en minoritetsinvånare? Ska jag tillhöra en minoritet både i Finland och i Sverige? Äsch, vi är ju alla finländare, varför göra skillnad?

Direkt negativt till en minoritetsstatus är Sverigefinska ungdomsförbundet som menar att den hotar urholka hela minoritetsarbetet i Sverige. "Finlandssvenskar tillhör majoritetsspråksbefolkningen", skriver förbundet i ett pressmeddelande.

Så behöver då finlandssvenskarna i Sverige officiell minoritetsstatus? Det hoppas jag att utredningen ska belysa insiktsfullt och mångsidigt. Okomplicerat är det inte, främst just på grund av språket inte särskiljer.

De juridiska och praktiska aspekterna i det hela är förstås viktiga. Det stora intresset för frågan bland finlandssvenskar på båda sidor havet tror jag ändå i hög grad handlar om något annat: en önskan om att från en inte sällan utsatt minoritetsposition bli sedd och synliggjord.

Identiteten är mångfasetterad, den lever och förändras. Jag vill gärna känna mig hemma både här och där.

Anna Svartström Reporter

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00