Minnet av en julgran

Årets julnovell i HBL är skriven av Johanna Holmström.

Jag kommer ihåg den första gången du hämtade hem mig. Du hade beställt mig via postorder från ett lagerutrymme någonstans i Tyskland, några klick bara och så var jag på väg, till ett annat land, till ett hus som skulle bli ett hem.

Våra grenar darrade och skakade i lastbilen som dånade över tyska motorvägar på väg mot färjan som skulle föra oss över. Kall och mörk container. Sedan strimmor av dagsljus och omilda händer, drog och slet i oss. Vi var aldrig rädda. Vi har inga känslor.

Jag hade stått där länge. Inträngd i rader efter rader av sådana som var som jag, likadana men ändå olika, alla med sina egna små, personliga skavanker som gjorde dem unika i sina deformationer. Jag hade en för kort kvist. Du såg på den, tog den mellan dina fingrar och nöp fundersamt i den, övervägde kanske att skicka mig tillbaka men insåg sedan att det skulle vara alldeles för sent. Eller kanske var det ändå så att det var den där korta kvisten som fick dig att vilja behålla mig. Att det var den som gjorde mig till just din och ingen annans. För du vände mig aldrig med den kortare kvisten mot väggen. Du gjorde aldrig något för att dölja mitt lyte.

Långsamt och omsorgsfullt lindade du upp mig. Silkespapperet som jag hade blivit svept i prasslade och sedan landade det vid min stam. Jag hade en egen fot och du såg på den med en liten suck, som om du tänkte att det var tur, så behövde du inte skaffa en sådan separat. Du hade inte riktigt varit säker på om jag hade tillbehör. Det stod inte i produktbeskrivningen. Eller kanske var det något helt annat du tänkte. Kanske var det snarare något i stil med

"Jaha. Så det är så här långt det har gått."

Det är ju alltid ett nederlag. En sådan som jag.

"Jasså, jasså. Så en sån har ni nu gått och skaffat" sade hon första gången hon såg mig, din mamma, och din pappa stod lite på avstånd med händerna i sina grå festbyxor med pressveck och betraktade mig, kisande, i en stickad tröja där granar stod på rad hela vägen runt, över bröstet och ryggen och sedan över på andra sidan igen i en perfekt ringdans av träd som omslöt honom. När han sedan snurrade runt snurrade de med honom och de var alla precis lika.

"Den är ju defekt" sade han, in mot köket, dit han styrde stegen och fick en mugg med het glögg i handen.

"Ja" svarade du efter en liten paus, som ett dröjande steg. "Men det gör inget"

Ni kom ut ur köket, alla tre, och stod sedan där i en liten rad och såg på mig, och jag tyckte att du log, alldeles svagt, som bara för mig, ett hemligt leende, innan du höjde muggen och drack.

Det måste ha varit svårt för dig att inse att du inte längre kunde, inte klarade av allt det där, bakandet, stöket, skinkan som skulle tinas i flera timmar och sedan stekas nästan lika länge, klapparna som skulle inhandlas i god tid före jul och allt det andra som skulle skaffas helst redan innan alla andra också vaknade och började översvämma julmarknaderna medan mörkret sänkte sig över norra Europa och kvävde alla små fladdrande lågor. Varje år drogs du lite mera bakåt, sögs in i det där mörkret, och stod sedan där i köket och värkte, värkte över kålrotslådan, över risgrynsgröten och tranbärskrämen, värkte med fingrarna runt bordsskivan och huvudet hängande mellan axlarna. I dina tankar skramlade julsångerna förbi som godståg och i vagnarna satt alla dagar, dan före dan före dan. Skrålande drog de i väg med dig.

Ljudlöshet. Snöblindhet. Så jag längtar efter dig.

En gång hade du en yxa i handen. Skogen var tyst omkring dig och snön nådde upp till halva smalbenet. Du stod en stund och tvekade mellan gårdsplanen som du skulle lämna bakom dig och skogen som du skulle stiga in i. Du lyfte upp en vantklädd hand och nöp försiktigt tag i en frusen grankvist. Blicken gled uppåt och där fanns toppen, himlen som var grå, och sedan inget annat. Du sänkte blicken mot skogen och sedan gick du. Dina steg knarrade i snön och dina andetag susade jämnt, ut och in. Ibland flög en fågel upp från ett gömställe bland de tunga träden och moln av glittersnö pudrade luften innan allt försvann. Inga andra ljud. Dina tankar låg lugna och jämnt matta i huvudet. Allt var enkelt. Vart försvann den tiden? Ett år senare hade du och Tuukka träffats och delade er första jul tillsammans. Du letade upp granen som du hade valt ut redan på sommaren och du stod framför den med yxan i handen, du grep tag om toppen och böjde den bakåt och du lyfte handen med en nästan ursinnig grimas och skilde sedan med några effektiva slag stammen från rötterna. Dessa minnen verkar nu tillhöra en annan, lättare människa.

Men vem var det du släpade genom snön? Vem var det som hade fått smaka på din yxas hårdhet? Vem var det som ställdes i din pappas garage för att skamsen och ensam vänta på att tas in i värmen, på att hårdhänt bekläs, begapas, tvingas in i en fot av stål med hårda skruvar som klämde om, lite vatten att dricka, bara för att överleva så länge som möjligt men hela tiden döende. Barr som raspande föll ner under allt torrare grenar. Suckarna som dessa rester gav upphov till. Dammsugarens vrålande buk. Alla julträds kollektiva ångest. Kanske ett plastjag, ett dött alter-ego, inte är så illa ändå.

Jag säger det inte när jag ser på dig. Jag frågar inget. Jag frågar inte om du vet att alla träd i en skog är förbundna via sina rottrådar och att de kommunicerar med varandra. Jag berättar inte att träd känner igen sina barn och ger dem di. Jag säger inte att det gör ont att huggas loss från roten, att träd över hela världen ropar ut sin tysta smärta över allt det som faller, precis som människorna gör.

Jag har minnen jag inte kan begripa. Jag står i den tysta skogen och sträcker ut mina fingrar. Frusna flingor faller. De lägger sig sakta över mina grenar, tunt, tunt bygger de rim på rim tills jag är omrimmad. Det går som en andning mellan träden men det är bara vinden. Vi väger neråt och tyngs, står där och växer och väntar. Snön blir blöt, pressar tills axlarna nästan bryts men sedan kommer någon, en hand i en blå vante, och skakar mig loss.

Den andra julen var ni inte längre ensamma. När jag släpades upp från källaren och ställdes på min plats, när jag hade behängts med julbollar och lindats i glitter vilade plötsligt en blick på mig, lugn och fundersamt betraktande. En liten varelse som mera liknade en gnom än den tomte den var utklädd till låg i en slags gungande stol och såg på mig. Blicken var inte dömande eller kritisk, inte ens exalterad eller glad. Den bara var. Den tog in världen. Och vilken värld det var den skulle ta in, ändå.

Det hindrade er inte från att bli fler. Rasande, maniskt, som om ni hade bestämt er för att ta bibelorden på allvar och verkligen fylla jorden med er avkomma, bara ni två på egen hand. Ett blev två, sedan tre och till slut fyra. Fyra. Inte undra på att du stod och lutade dig över pepparkaksdegen som om du måste djupandas mitt emellan grisar och gubbar. I skogen klappade yxorna på stammarna i ett smatter som sträckte sig över hela världen. Mina vänner styckades, maldes ner, kokades, blev till papper som skulle svepas runt era livsgåvor. Likt svepningar.

Jag stod stel på min plats i hörnet. Jag teg. Jag darrade inte. Jag barrade inte. Jag är en plastgran. Vi har inga känslor. Du hade milda händer. Jag visste hur de kändes. Jag brukade dröja mig vid dem när de nuddade min taggiga utsida och drog ihop barren så att jag inte skulle stickas. Du kom med lådorna. Du öppnade dem. Silkespapperet prasslade. Med åren hade jag lärt mig känna igen ljudet. En liten ilning av spänning som jag sedan i källaren kunde plocka fram och låta löpa genom stammen, åter och åter. Jag skickade en snabb tanke ut genom fönstret mot skogen till. Mot mina vilda vänner.

Det sägs att i framtiden kommer all natur att vara en trädgård. Att människorna vill ha det så. Välja. Välja bort det vilda. Allt det farliga och oberäkneliga. De störande djuren är borta och det enda som finns kvar är gulligt och fogligt, eller nyttigt. Träden gömmer inga skuggor. Allt är under kontroll.

Du såg trött ut men inte hopplös när du drog fram glittret. Kärleksfullt lindade du snaran runt min hals. Din blick var mjuk när den vilade över mig. Redan följande jul skulle du vara ensam.

Vart försvann de alla? De anhöriga? Mor, sedan också far? Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång. Var det så det gick? Om det vet jag inget. Jag tillbringar elva månader i källaren och lyssnar på murbruket som sakta, prasslande, faller ner.

En gång... vändes ansiktet uppåt och ögonen pressades samman. Det kittlade mot huden. Mot fräknarna. Kallt mot pannan, kinderna, vattnet som sedan rann när det fjäderlätta smalt. I munnen också, som av nästan ingenting, och bakom revbenen ett vildhjärta.

Ingen bär svart längre. Folk försvinner men vi sörjer inte. De sveps bort med otåliga händer och redan några veckor senare är det som om de aldrig har funnits. Du rör dig genom rummen och om jag såg på dig och inget visste skulle jag säga att allting är precis som förr. Att Tuukka bara är utomlands. Huset är för stort för dig. Det vet vi båda. Runt mig har källaren blivit så full att du nästan inte kunde hitta mig. Babysakerna som blev till tonårsprylar och sedan kom möblerna. Hur rummen ser ut nu vet jag inte. Det var länge sen Evert tog mig i famnen och bar runt mig för att visa mig huset. Han var tio år gammal då och trodde väl mest att det var på skoj. Han visste inte hur det värmde mitt hjärta. Det som finns där inne, under all denna plast.

Det speciella med mig. Det som fick dig att en gång välja mig, är att jag har en stam av naturträ. Du brukar stryka min bark med fingertopparna. Det tycker jag om. Jag önskar att du gjorde det oftare.

Du hämtar lådorna. Silkespapperet prasslar. Det är det enda jag har kvar. Jag känner ilningen. Du plockar upp en boll. Vi speglas i den, båda. Du har grå stänk i håret. Det är vackert. Som snö i stan. Du håller bollen mellan tummen och pekfingret, låter den dingla från snöret. Jag väntar på hängningen. Runt oss är det alldeles tyst och rummen är dunkla. Det är några dagar före jul men du har inte börjat med det vanliga stöket. Det är nästan som om inget ska hända. Som om du hade gett upp med allt det där. Med julen. Jag väntar men inget händer. Plötsligt sänker du bollen och ser rakt på mig. Din blick går rakt igenom mig. Jag känner mig naken. Det är som om du såg mig för första gången. Som om du kom på något vrider du på mig så att min korta kvist kommer längst fram.

"Så där" säger du. "Bättre".

Och så händer något oerhört. Du ler, mot mig. Och det är som om något öppnats och kommit vällande. Alla de där jularna. Först när barnen var små och otåligt smög sig fram för att peta på omslagspapperen. Deras händer som rev i mina grenar men som inte kunde skada mig. Vilken tur att den är av plast! sade du då, som för att än en gång bekräfta ditt beslut. Och dansen, senare när de blivit större, den vilda, hedniska dansen runt mig och jag som stod där och lyste och njöt och nästan gick upp i rök av hettan från era kroppar. De tystare åren när de blivit glåmiga tonåringar som fortfarande sneglade på namnlapparna på klapparna och sedan de riktigt tysta jularna ni firade någon annanstans. Du ser på mig och dina ögon glänser, och jag vet att du tänker på samma sak som jag. Och sedan, den ensammaste av alla jular, den första som firades utan Tuukka, den första då alla bara sitter i soffan och pratar lågmält. Då betyder varje gest något. Varje leende och varje hand som ger och tar emot.

Du öppnar munnen och drar efter andan.

"Om du bara visste..." säger du, men i samma ögonblick bultar det på dörren och du vänder snabbt på huvudet.

Det stampar i farstun och en dov röst hojtar ett "God jul!". Snart sticker Anders in sitt mörkhåriga huvud, men han kommer inte ensam. Han håller något i handen. Något som skulle få mig att fälla mina barr i rena förskräckelsen om jag kunde.

"Hej morsan!" ropar han glatt, och du reser dig, förvirrat och förvånat.

"Nej, men... hej"

"Vad håller du på med då?" frågar han, och du kastar en snabb blick mot mig.

"Ja, håller på att bli tokig antar jag, för jag satt just och pratade med en plastgran"

"Jaha, jaha" svarar Anders och tittar på mig han med.

"Vad har du där?" frågar du, och Anders håller upp den fruktansvärda tingesten med en triumferande min.

"Nåmen, en gran så klart! En riktig gran! Jag tänkte att det var på tiden. Så får du slänga den där gamla, tokiga saken".

Du tittar på mig. Sedan på granen. Den som sträcker sina starka armar uppåt. Den som är fylld av oförskämt, fräscht liv och som doftar så gott att det ger en kväljningar.

En gång stod du där och tvekade. En gång lyfte du din hand och nöp försiktigt tag om en kvist. En gång valde du.

Du suckar. Axlarna hoppar en gång.

"De barrar så"

"Men morsan..."

"Vet du. Du kan ställa den där ute. Vi kan ha den på gården i stället."

Om jag blundar kan jag känna vinden i mina starka grenar. Jag tar den i min famn. När jag öppnar ögonen ser jag dig framför mig. Du har satt dig på knä och i din hand håller du en julboll. Med ett litet småleende börjar du klä mig.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00