Minnessjuka Eva bor hemma men vet inte var

Orolig. Helenas mamma lider av en snabbt framskridande demenssjukdom. Efter flera månader på sjukhus har hon skickats hem.Bild: Leif Weckström

I fyra och en halv månad har Eva, som lider av en demenssjukdom, väntat på att få komma till stadens avdelning för utvärdering och placering. Det har hon gjort på en vårdavdelning för sängliggande, fast hon är hur pigg som helst, eftersom läkarna inte vågat skicka hem henne. Förra veckan kom helomvändningen: eftersom kön till utvärderingen står stilla skickas Eva hem.

Efter månader av väntan på sjukhus är Eva tillbaka i ruta ett: hemma. Där har hon inte varit sedan årsskiftet, och dit hade hon inte längre velat återvända.

Första kvällen gick så där; Eva knäppte på kaffekokaren med tom kanna på men dottern märkte det och stängde av. Andra dagen konstaterar sjukskötaren i hemförlovningsteamet att Eva inte vet var hon bor, vad området heter, inte kan laga någon mat åt sig.

– Sjukskötaren undrade hur det är möjligt att mamma blivit hemskickad. Hon tyckte att mamma är ett klart fall för dygnetruntvården, berättar Evas dotter Helena.

Det tyckte också läkarna på sjukhusets vårdavdelning där Eva bott hela våren. Det är därför de inte velat skicka hem henne. Men för att få en plats i dygnetruntvården behövs ett beslut av stadens utvärderingsteam, och kön till avdelningen för utvärdering har stått stilla.

Förra veckan hamnade Eva därför ur askan i elden. Helenas telefon ringde, och avdelningssköterskan meddelade att Eva skulle skickas hem om två dagar eftersom kön ändå inte gick framåt. Hemvården var inkopplad och skulle nu ta vid.

Glömde äta och dricka

Men vi tar det från början. Så sent som i höstas bodde Eva fortfarande hemma och gick ensam på gympa och andra aktiviteter. Men några veckor före jul hände något. Plötsligt förstod hon inte längre vad som stod i tidningen, kunde inte knäppa på radion, slutade titta på tv, visste inte hur man svarar i telefonen, glömde bort att äta och dricka.

Förändringen gick fort. Evas barn tog henne till läkare och ordnade med hemvård två gånger om dagen. Men det förslog inte långt – det kunde dröja länge mellan besöken och hemvårdarna hade bråttom, berättar dottern, som vill vara anonym av hänsyn till sin mamma.

Hon vill ändå berätta om familjens situation, eftersom läget för hennes mamma – och kanske många andra? – känns helt ohållbart.

Strax efter nyår föll Eva hemma i sin bostad. Hemvårdaren som kom på morgonen hittade henne, och Eva fördes till sjukhus. Läkarna kunde konstatera att hon haft två hjärnblödningar, och efter den akuta vården skickades hon till en avdelning för äldre patienter med någon form av hjärnskada. På avdelningen är de flesta mycket sjuka och sängliggande, och patienterna kläs inte om till dagen. Eva skulle för den delen inte behöva någon hjälp med omklädningen – hon är pigg och knyter skosnörena själv, springer nästan, berättar Helena. Men kläderna hålls inlåsta och ingen tar fram dem till dagen.

Trygghet och närvaro

Meningen har ända sedan fallet i vintras varit att Eva ska få komma till stadens avdelning för rehabilitering och utvärdering där vårdbehovet kartläggs. För fastän läkarna på avdelningen konstaterat att Eva lider av en demenssjukdom räcker det inte.

– Också avdelningsläkaren har sagt att vårdavdelningen är fel plats för min mamma. Läkarna har bytts ut ofta, men ingen av dem har tidigare vågat skicka hem henne.

Två gånger under vistelsen på avdelningen har en plats i utvärderingen frigjorts, men eftersom Eva just då råkat vara på något smärre ingrepp har platsen gått henne förbi och väntan fortsatt.

– Det är som om hon alltid hamnat sist i kön igen.

Helena beskriver livet på avdelningen som att vara i ett fängelse. De flesta är sängliggande, vårdarna är få och det finns ingen att prata med.

– Mamma behöver trygghet och närvaro. Det var inget liv för henne. Varje dag på avdelningen har varit en dag förlorad, då hon bara blivit sämre.

Men att bo ensam hemma behöver inte heller vara något liv för den som är rädd och förvirrad.

– Hemmet har blivit en skrämmande plats för min mamma. Och hur ska vi kunna lita på att hon inte bara går ut och tappar bort sig?

Helena har kollat upp också de privata alternativen för att hitta en bättre plats för sin mamma. Men många av dem är för dyra också med en eventuell servicesedel.

Återstår alltså att förlita sig på hemvården. Om hemvården bedömer att Eva inte längre klarar sig kan de föreslå för utvärderingsteamet att hon ska få en plats i dygnetruntvården. Men det betyder inte nödvändigtvis att hon är över bron.

Målet är att alla ska klara sig hemma så länge det går. Det är stadens föreskrifter, och det är också de nationella föreskrifterna.

Det är tur att det är sommar.

– Avdelningsläkaren säger att nu står ju sommaren för dörren, på vintern är det värre om mamma till exempel går ut utan ytterkläder. Han sa att han hoppas att hon inte går ut ensam eller faller.

Fotnot: Personerna i artikeln heter egentligen något annat.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00