Minnen på gott och ont

Att känna sin historia innebär att också våga pröva tanken att allt kunde ha utvecklat sig på ett annat sätt.

Som individ och som gemenskap formar vi vår identitet genom att berätta om vår historia. Vi kan inte förstå vem vi är om vi inte har åtminstone en grundläggande kännedom om hur vi har utvecklats till den vi är i dag. Att bearbeta kollektiva minnen handlar inte bara om att dokumentera och katalogisera. Minst lika viktigt är att reflektera över vad vi kan lära oss av vårt förflutna.

Årsskiftet är årskrönikornas tid. Under vårt lands jubileumsår har krönikorna ofta behandlat Finlands 100 år av självständighet. Vi har serverats förteckningar över de mest inflytelserika opinionsbildarna, de mest framgångsrika idrottarna, de mest avgörande ögonblicken.

Vinnarna skriver historien, heter det. Ingen historieskrivning är oskyldig eller neutral. De som vi vill framställa som förebilder glorifieras, medan deras motståndare eller konkurrenter framstår som förlorare, eller kanske som beklagliga offer som var nödvändiga för att utvecklingen skulle gå vidare.

Parallellt med vinnarnas historia löper emellertid ett annat stråk. Precis som det finns grävande journalister finns det också grävande historiker; historiker, som vill lyfta fram de människoöden som glöms bort i festtalen och i de högstämda historieverken. Det kan handla om inbördeskrigets mörka sidor, om rashygien och steriliseringsbeslut, om alkoholism och psykisk ohälsa bland soldaterna vid fronten, eller om att tysta ner obekväma röster.

Berättelserna om framgång och vittnesmålen om orättvisor är lika viktiga beståndsdelar i vår nationella identitet. Vi bedrar oss själva om vi framställer de ljusa momenten i vårt lands historia som uttryck för vår nations unika och högtstående karaktär, medan de mörka episoderna framställs som enstaka beklagliga misstag, som inte egentligen har något med vår finländska identitet att göra.

Vi har ett moraliskt ansvar att utforska vår historia utan ambition att försköna eller lägga till rätta. De som inte längre kan föra sin egen talan förtjänar att få sina livsöden berättade. Vi behöver hålla minnet levande även efter dem som gått under eller tystats ner och marginaliserats. Den upprättelse de förgäves hoppades på i sin samtid kan komma dem till del i efterskott. Vi ger dem en roll i vår framtid genom att berätta om deras liv, glädjeämnen och motgångar, förväntningar och rädslor. Förhoppningsvis lär vi oss av de mörka episoderna i vår historia vad som aldrig får ske på nytt.

Att känna sin historia innebär att också våga pröva tanken att allt kunde ha utvecklat sig på ett annat sätt. Som individer och som sociala gemenskaper påverkas vi av krafter som står utanför vår kontroll, men vi är också aktiva aktörer som utifrån våra givna omständigheter har ansvar och möjlighet att förändra både vår samtid och vår framtid. Den insikten kan förhoppningsvis sporra oss att formulera våra drömmar och målsättningar inför framtiden och hoppfullt sträva efter att förverkliga dem – tillsammans.

Björn Vikström är biskop i Borgå stift.

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39