Min fantastiska romanupplevelse

Inför Elena Ferrantes romansvit känner recensenten samma som berättaren inför den ena av dess huvudpersoner, den skrämmande och fantastiska Lila: "Det fanns något otroligt hos henne som gjorde att jag ville ställa mig på knä och bekänna mina hemligaste tankar.”

Elena Ferrante

Min fantastiska väninna

(1. Barndom och tonår: Min fantastiska väninna / 2. Ungdomsår: Hennes nya namn / 3. Åren mitt i livet: Den som stannar, den som går / 4. Medelålder och åldrande: Det förlorade barnet)

Övers. Johanna Hedenberg

Norstedts 2016/2017

Efter att ha läst de fyra delarna av Elena Ferrantes Neapelkvartett Min fantastiska väninna, av vilka också sista delen Det förlorade barnet nu föreligger på svenska, är jag inte alls trött på romanen utan funderar på att börja läsa i den här och där på nytt.

Romanen utspelar sig i Neapel från och med början av 1950-talet. Del ett, som liksom hela serien heter Min fantastiska väninna, handlar om barndomen, om hur jagberättaren Elena bestämmer sig för att bilda sig och väninnan Lila avstår från det. Huruvida det är för att hon blir tvingad eller om det är på sätt och vis frivilligt, för att hon är för genialisk för att orka foga in sig i det andra kallar bildning, blir aldrig klart. Hon ritar ett par skor som blir lokalt berömda, och något omgivningen både av symboliska och ekonomiska skäl intresserar sig för.

Nino och andra tröttsamma män

Del två, Hennes nya namn, handlar om när Elena och Lila, som nu är nygift med Stefano och välbärgad, tillbringar en sommar på Ischia och tävlar om Nino. Han är hjälten som återkommer gång på gång ända från och med barndomen, och som alltid har ett intellektuellt sätt att näpsa alla som behöver näpsas. Den enda av personerna jag när jag kommit till del tre eller fyra inser att jag är ganska trött på.

I trean, Den som stannar, den som går, börjar Elena bli berömd som författare. Det är här jag verkligen förstår vilken språklig förmåga Ferrante har. Inte bara ordvalen utan rytmen och grammatiken förändras fram och tillbaka, i takt med att jagberättarens självförtroende blir uppumpat och varje gång igen får sig en törn.

Lila lämnar sin man för Nino, upplever sin mest sårbara fas, den enda perioden i sitt liv där hon frivilligt gör sig mentalt mindre för en mans skull. Det här är också en fas som går över. Hon är nu fattig men låter sig efter att småningom ha blivit lämnad av Nino inte bekomma, börjar jobba på en korvfabrik. Beskrivningen av hur hon står till midjan i kallt vatten och fettslamsor hör till det mest motbjudande skickliga jag har läst. Dessutom vill naturligtvis männen genom sina positioner ha sex med henne. Lila svarar med våldsamt motstånd och facklig verksamhet. Elena gifter sig med Bruno, en akademiker från Florens som bara vill arbeta. Han vill ha sex så snabbt som möjligt men måste samtidigt bearbeta sin kropp på ett tidsödande sätt för att få lust att komma. Paret får trots det här två barn.

De trista snabba åren

I del fyra, Det förlorade barnet, börjar tiden gå snabbare än i de tidigare, den omspänner trots allt närmare 40 år. Emellanåt tycker jag att det går för snabbt, och undrar om Ferrante har tröttnat på sitt tålmodiga nystande. Vissa år varken hoppar hon över eller talar detaljerat om, utan gör något mitt emellan som liknar ett refererande. Men även referaten är en medveten teknik; de talar till stora delar om trista år. Författaren antyder det jaget inte helt minns. I ungdomen var kaos förenat med så starka känslor att man bevarar allt i minnet vare sig man vill det eller inte, i medelåldern är man tröttare inför kaoset och minne handlar inte längre alltid om vilja.

Det förlorade barnet kretsar kring två katastrofer. Den första är jordbävningen i Neapel 1980, under vilken Lila får en kris där hon berättar om sina rädslor för berättaren, på ett sätt som får en att förstå vad hon måste ha känt den gången hon var barn och hennes pappa slängde ut henne från fönstret. Det förlorade barnet kretsar kring två katastrofer. Den första är jordbävningen i Neapel 1980, under vilken Lila får en kris där hon berättar om sina rädslor för berättaren, på ett sätt som får en att förstå vad hon måste ha känt den gången hon var barn och hennes pappa slängde ut henne från fönstret. Hon drabbas också av en personlig olycka.

Lila blir gammal i förtid och anses tokig, men eftersom hon är Lila innebär det nya mentala tillståndet bara ny aktivitet: hon börjar gå till biblioteket för att lära sig allt om sin hemstad. Den enda stad hon någonsin har varit i.

Elenas framgång som författare avtar, tills hon skriver den bok man kan se som den fiktiva motsvarigheten till den roman läsaren håller i handen, närmare bestämt del 1. En bok om vänskap som ger henne en renässans.

Om Min fantastiska väninna var en sämre roman än den är skulle läsaren veta att författaren nu kom till poängen: Här börjar min berömmelse som ni läsare ju känner till. Men följande steg är paniken, håller Lila på att skriva en bok som blir bättre än jagberättarens? Och vetskapen som är självklar: även om Lila aldrig skriver och ger ut en bok, skulle den i en värld där hon gjort det antagligen ha varit bättre.

Vår tids Balzac

Ferrante kan kallas vår tids Balzac, hon visar samhället från alla sidor under skiftande perioder, och gestaltar hur människorna förändras när de socialt rör sig uppåt och neråt. Hon visar människor som de är och kan vara, och tar risken att läsaren inte hela tiden tycker om dem. Ta som exempel vissa avsnitt om föräldraskap som finns mot slutet. Nyansrikedomen gör att läsaren inte sväljer de självbelåtna utläggningarna om att trots allt vilja sina barn allt gott; men man sväljer inte heller stämpeln av ordet "elak" som Lila får på var och varannan sida, för hon är långt ifrån bara elak.

I romanen finns också en nivå som inte alls är realistisk i traditionell mening. Det finns något i hur samma personer kan dyka upp också på oväntade ställen långt borta från Neapel, till exempel den evinnerlige Nino, som gör att jag emellanåt tänker att hela historien är en författares lek med de "inre representationer" psykologer talar om. En författares förmåga att i vuxen ålder ännu uppfinna låtsasfigurer som finns.

Språket för sin kamp

Den sista delen börjar fokusera så mycket på språket i sig att det blir en sorts surrealism. Det beror inte främst på att metaforerna är fler, utan framför allt på att temat dialekt = våld (för att de som talar neapolitanska i bokens värld lever i misär och måste slåss) och italienska = civiliserad kommunikation nu blir det centrala i världsbilden. Det man framför allt förebrår barn för är när de talar på det aggressiva idiomet. Språket för sin kamp i en värld som känns som den enda verkliga. För att uttrycka det annorlunda: allt som händer i texten är på det här stadiet i romanen metaforer för författarens kamp med sitt språk, och mot sin identitet som uppstod i en miljö av misär.

Ferrante talar om språk och språkanvändning, men utan att förankra texten vid att man måste läsa den i original. Det här är förstås en av orsakerna till att romanen har haft så lätt att nå ut i andra länder. Konkreta exempel på "dialekten" finns det mycket få av (lite mer i fyran än i de tidigare, vilket hänger samman med att språktemat här blir så starkt).

Den svenska översättningen följer rytmen speciellt i de skriftspråkligare partierna bra, men nöjer sig när det gäller de färgstarka uttrycken ofta vid ganska platta motsvarigheter som inte markerar den stilnivå det är fråga om.

Vem är den geniala?

Den svenska, liksom den engelska översättaren har tyvärr missat det tvetydiga och intressanta i titeln L'amica geniale (ordagrant "Den geniala väninnan"). "Min" begränsar perspektivet till jagberättarens, trots att det lika bra kan vara hon som är Lilas fantastiska väninna. Båda har något den andra beundrar, båda speglar sig i varandra och bådas identiteter flyter in i varandra.

På ett ställe beskrivs Lila på ett sätt som får mig att tänka på den känsla jag som läsare kan ha inför Ferrante:

"Det är svårt att förklara. Det fanns något otroligt hos henne som gjorde att jag ville ställa mig på knä och bekänna mina hemligaste tankar."

Men eftersom det är bara i egenskap av läsare jag känner så här, är det på inget sätt förödmjukande, det är bara roligt. Kommen till den här sidan tänker jag: författaren vet att jag tänker det här. Och det är helt naturligt att personen bakom pseudonymen Elena Ferrante är anonym. En författare som vet med sig att hon så här fullt ut har sin läsare i sin hand behöver inte bli sedd utöver det.

PS Om någon har trott att dockorna Tina och Nu dog i början av första delen, så skall den veta att det gjorde de inte.

Robin Valtiala

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00