Min chauvinistiska barndom

Problematiken i machokulturen har äntligen lyfts fram, men problemen börjar i en ung ålder.

Jag är tolv år gammal. Det är rast och vi leker "röva vimpeln", en sorts tafatt eller nata. Jag är på motståndarlagets sida av skolgården då det otänkbara händer: en av flickorna på årskurs fyra lyckas nudda vid min ärm. Panik. "Jag fick dig!" skriker hon ivrigt, men jag fortsätter springa. Jag har inget val, inte inför det otänkbara. "Det fick du inte alls!" svarar jag tillbaka, medan adrenalinet som rusar genom min kropp viskar att jag ljuger. Hon ropar efter mig, maktlös och desperat, men jag bara springer min väg.

Jag bryter mot reglerna för att hon är en flicka. Någonstans i mitt undermedvetna tänker jag: bara kärringar och homofiler blir besegrade av flickor – det får och kan jag inte vara, för jag vill vara en äkta man.

Och vem skulle tro på henne? Hon är mindre, långsammare. Hon är en flicka.

I nata, brännboll, fotboll är det styrka och snabbhet som gäller. Pojkarna har en naturlig fördel och därför är det vi som bestämmer, vi som tar utrymme medan flickorna helst ska vara tysta och medgörliga statister. När vi spelar fotboll på rasten placerar vi dem på kanten, på bänken, i försvaret, vi passar aldrig till dem och om vi så måste tar vi bollen av dem trots att vi spelar på samma lag. Dag ut och dag in rangordnar vi oss på skolgården: två lagkaptener väljer sitt lag, pojkarna väljs först, flickorna sist. Flickorna får vara med, men bara för att vi gillar att dribbla förbi dem.

Rangordningen på skolgården är den enda hierarki vi bryr oss om. Bara plugghästar är intresserade av skolbetyg, det här är vad som gäller: rå styrka, snabbhet och skicklighet, din kropp mot min. Allt vi vill är att bli valda först när lagkaptenerna gör sina val. Vi vill vara den tuffaste pojken på skolgården och därmed också den manligaste, och för samma orsaker brottas och slåss vi nästan dagligen: för att vi vill vara skolgårdens alfahanne nummer ett.

Flickan som fångar mig får aldrig sin seger. På grund av hennes kön kväver jag hennes röst, och jag deltar således i ett system som förtrycker flickor för att jag som pojke ska kunna känna mig tillräckligt manlig. För henne blir upplevelsen kanske ett minne om hur svårt det är att få sin röst hörd om samhället inte är villigt att lyssna. Hon är inte den enda. Hon växer upp och jag växer upp, men minnena och systemet består.

Jag kan bara tala om mina egna upplevelser. Kanske min skola var ett undantag, men jag ser samma mönster i vuxendomen: män som förtrycker kvinnor för sin manlighets skull, röster som tystas för att de utmanar denna struktur. Skolgårdslekarna blir i vuxendomen väldigt allvarliga och drömmen att vara gårdens alfahanne finns hos många män ännu kvar.

Problematiken i machokulturen har äntligen lyfts fram, men problemen börjar i en ung ålder: bland pojkar som försöker vara män så hårt att de gör det på sin mänsklighets bekostnad. Pojkar som jag, som så ihärdigt ville vara manlig att jag inte kunde låta flickorna leka enligt samma spelregler.

Rafael Donner författare och Studentbladets chefredaktör

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46