Miljonte steget på heligt vatten

Vem är vackrast? Människan blir obevekligen tvåa i en skönhetstävling där motståndaren heter Playa de Las Catedrales. Bild: Stefan Lundberg

Del 12 Ibland är livet som en saga. Att ta pilgrimsfärdens miljonte steg på ”Santos Aguas”, de heliga vattnen, är nästan för bra för att vara sant.

Bild: Ksf Media

En mil utanför Ribadeo har havet och erosionen skapat alla tiders Wow-byggnad. Bergväggarna stiger rakt upp ur havet, som förstenade vattenkaskader. Mellan dem flyter vattnet av och an på den mjukaste sand.

Mot stranden har vågorna svarvat ut fantasifulla grottor som är mer än tio meter djupa.

Platsen hette i mer än tusen år "De heliga vattnen", men dagens turistmyndigheter vet att ett så unikt ställe måste marknadsföras med ett bättre namn. Nu heter världens kanske vackraste strand "Playa de Las Catedrales". Intet ont om namnet. Bättre än så kan man inte beskriva detta naturens under.

Jag är tacksam för att jag försov mig i dag. Största delen av pilgrimerna på panget drog i väg vid sjusnåret. Det regnade ute och det var kolmörkt. Jag såg ingen orsak att stiga upp utan sov lugnt vidare till nio, tog min caffe con leche och croissanten i baren och kunde vid tiotiden beställa en taxi.

Det ska en pilgrim inte göra, men jag gör vad jag vill. Playa de Las Catedrales ligger tio kilometer utanför pilgrimsleden och jag tänker inte göra en tjugo kilometers omväg. Därför byter jag för en stund skepnad från "peregrino" till "turigrino". Så kallar de "renläriga" pilgrimerna dem som inte tar allt så bokstavligt, de är "turist-pilgrimer".

I motsats till dem får jag uppleva Katedralstranden när den är som bäst. Regnet har upphört och när taxin lämnat mig på parkeringen spricker himlen upp och diset som ligger kvar mellan de höga klippblocken åstadkommer med solens sneda strålar ett trolskt sken.

Nu borde man vara proffsfotograf. Men mobilen får duga.

Taxichauffören har sålt mig en biljett till stranden, som ingen dock frågar efter. Enligt vad jag förstår är summan symbolisk, men eftersom den är inbakad i taxiavgiften blir den oklar. I alla fall vill myndigheterna begränsa besökarnas antal så att de som befinner sig på stranden verkligen kan njuta av detta naturens under.

Just nu strosar bara ett tiotal personer omkring och tar selfies på sig själva med stranden i bakgrunden. I själva verket är det människan som står i bakgrunden på den här platsen.

Tidvattnet stiger sakta högre upp och när jag rundat en av de höga "katedralerna" är vägen tillbaka plötsligt avstängd. En flodvåg har svept högt upp på stranden. Alternativen är att klä av sig skorna eller bli våt. Jag väljer att vänta tills vattnet runnit ut i havet igen och tar mig snabbt i säkerhet innan nästa, lite större våg kommer in.

På betryggande avstånd följer jag en stund med skådespelet när andra besökare överraskas och blir våta upp till midjan. Högre upp, på dynerna, bakom stranden håller en fransk präst en utomhusgudstjänst för en liten församling. De franska psalmerna klingar pastoralt i den stilla morgonen och jag undrar om alla fransmän sjunger lika väl som dessa.

I tusende år. Korsen vid vägkanten är tecken på pilgrimsledens långa historia. Bild: Stefan Lundberg

Bland señoras och señoritas

Beställer en ny taxi som tar mig tillbaka till pilgrimsrutten så jag kan fortsätta där jag slutade. Förutseende nog har jag reserverat en plats på det lokala härbärget i Vilanova de Lorenzá.

De senaste dagarna har jag överraskats av trötthet redan efter ett par timmars vandring. Veckan innan kände jag av den först vid 14-15-tiden när jag vandrat i sex-sju timmar. Det måste ha att göra med att musklerna aldrig får vila ut riktigt ordentligt.

Efter en gemensamt lagad spagettimiddag i härbärget bestämmer jag mig för att gå ut på stan. Det visar sig bli en verklig upplevelse.

Lördagsnöje. Vid 23-tiden samlas byborna i Vilanova de Lorenzá på torget för att dansa. Lokala señoritas ser till att också pilgrimsvandrare får virvla runt i musikens takt. Bild: Stefan Lundberg

Det är lördag och en stor scen har riggats upp på centrumtorget. Två flickor klädda i blanka ormskinnsbyxor ålar sig bakom mikrofonerna och testar utrustningen. Vid 23-tiden börjar de första byborna dyka upp. Barnen kastar sig över karusell och trampolin och de vuxna ställer sig på torget. Bandet har knappt hunnit börja när dansen är i full gång. Oförsiktigt nog har jag ställt mig mitt på torget och befinner mig plötsligt i en jättering med fruar och fröknar. Vi är bara några karlar i ringen och alla damerna ska piruetteras i tur och ordning – och några visar med all önskvärd tydlighet att de vill ha några extraturer.

Jag förbannar fleecen jag tagit på mig. Efter en timmes struttande bland señoras och señoritas flyr jag fegt och dyblöt fältet för en ny dusch på härbärget.

Byar till salu

Söndagsmorgonen gryr om möjligt sömnigare än någonsin under caminon. Jag går nu i Galicien, som sägs vara den fattigaste av de sjutton autonoma regionerna. Byarna är små och oansenliga. Fallfärdiga hundratals år gamla hus och gårdar är till salu – i vissa fall till och med hela byar.

Men vem ska köpa?

Sömniga städer. Mondoñedo med sin berömda katedral för en sömnig tillvaro i sin vackra dal. Bild: Stefan Lundberg

När jag vandrar in i katedralstaden Mondoñedo ser jag knappt en katt. Hundarna som brukar skälla när man går förbi husen är för trötta och snarkar vidare.

Först på Plaza de Catedral är det lite liv. Några pilgrimer har valt att inta morgonkaffet framför Santa Maria-katedralen som är byggd 1219.

Konstfärdigt. Glasmålningarna i 1200-talskyrkan i Mondoñedo får en att förundra sig över de forntida glasmålarnas precision. Bild: Stefan Lundberg

Efter caffe con lechen passar jag på att titta in eftersom dörren står uppe. Oftast är de spanska kyrkorna stängda. Innanför strålar altarvalvet och ett svagt ljus silar in genom glasmålningarna.

En pilgrim, som kunde vara Ior Bock, sitter barfota, stilla som en sfinx med sin stav och oansenliga lilla packning framför ett sidoaltare.

Insikten att så här har någon alltid suttit här under de senaste åttahundra åren ger näring åt en pilgrims tankar för resten av dagen.

När jag i kvällningen når den lilla anspråkslösa byn Abadin och mitt nattkvarter, visar milstolpen med den gula pilgrimsmusslan 142 km 99 meter till Santiago de Compostela.

Fotnot. Nu är det ingalunda så att jag går och räknar varje steg jag tar, den saken sköts med hjälp av en applikation i mobiltelefonen.

Fastighetsfonder ger den privata placeraren möjlighet att dra nytta av fastighetsmarknadens stabila avkastning

Mer läsning