Mikrolånen öppnar chanser när banken stänger dörrarna

I början gick de från Nobelpris till skandalrubriker, men i dag är mikrofinansieringsinstituten stabilare. Dansken Christian Andersen letar institut som stöttar folk i Asien att hjälpa sina samhällen att utvecklas.

Inget bankkonto, inget kreditkort och ingen chans att få ett banklån – så ser vardagen ut för upp till två miljarder vuxna människor, de flesta i södra Afrika och Asien.

– Mikrofinansieringen försöker lösa det här problemet. Vi hjälper folk att starta småskalig affärsverksamhet, säger dansken Christian Andersen, vd för utvecklingsfinansiären Bopa som jobbar i Asien.

Andersen besöker Finland för att förhandla med utvecklingsfinansieringsbolaget Finnfund som finansierar Bopa, som i sin tur finansierar flertalet mikrofinansieringsinstitut i Asien. De letar rätt på kunder som behöver lån och andra former av stöd för att få i gång hållbar affärsverksamhet och försörja sig själva.

Mikrofinansiering uppstod i Bangladesh på 1970-talet, och blev oerhört hajpat sedan dess fader Muhammad Yunus och hans Grameen Bank fick Nobels fredspris 2006. Smällen blev kraftig då det uppdagades flera fall av missbruk och det stod klart att mikrofinansieringen inte utrotat fattigdomen, utan i vissa fall förvärrat den.

Christian Andersen säger att förväntningarna på mikrofinansiering som något slags universalverktyg slog helt fel.

– Mikrofinansiering är inget sätt att bota fattigdom. Dess roll är att hjälpa upp till två miljarder människor utan bankkonto att få tillgång till finansiella tjänster. Varhelst folk tar lån och risker kan någonting gå fel.

Bild: Maija Hurme

Rika blev rikare

Det är allmänt känt att mycket gick fel för 5–10 år sedan: rika mellanhänder blev rikare, och Bangladeshs premiärminister kritiserade mikrofinansieringsinstituten för att "suga blod ur de fattiga i fattigdomsbekämpningens namn".

Kritikerna hävdade att mikrofinansiering hindrar politiska reformer som kunde komma åt den strukturella fattigdomen och att det är svårt för de allra fattigaste kvinnorna att få lån. Lånen användes ofta för konsumtion och inte för investeringar, företag grundades i fattiga områden där de var konkursdömda på förhand, och utlånare krävde ockerräntor som försatte de fattiga i skuldspiraler som kunde sluta i brutal indrivning och i värsta fall självmord.

Christian Andersen har jobbat med mikrofinansiering i tolv år och är väl medveten om skandalerna, men på senare år har kritiken avtagit. Branschen har stadgats. I dag beräknas världens omkring tiotusen mikrofinansieringsinstitut ha en total låneportfölj på 100 miljarder dollar.

– Mikrofinansieringen har utvecklats i ansvarsfull riktning. Instituten sätter ner energi på att säkerställa att ingen får för stora skulder och att krediterna används som de ska och inte för att köpa en Iphone, säger han.

Han säger också att de internationella investerarna är mycket selektiva, att de inte längre beviljar lån på för lösa grunder, medvetna om risken att de aldrig får pengarna tillbaka.

– Den som bor på gatan behöver inte ett mikrolån utan helt annan slags hjälp, säger Andersen.

Bild: Maija Hurme

En väg framåt

För dem som har det lite bättre än de allra fattigaste kan mikrofinansiering ändå vara det som ger familjen en chans att ta upp företagsverksamhet och sätta barnen i skola.

– Mikrofinansieringen kan hjälpa klienterna genom den här sortens flaskhalsar, säger Christian Andersen.

I dag är mikrolånen bar en del av mikrofinansieringspaketen. Kunderna behöver ofta också grundläggande insikter i företagsekonomi, hur man gör upp en budget och håller intäkter och utgifter i balans. Vissa lån beviljas till grupper, vilket kan minska den individuella risken.

– Många av institutens kunder saknar försäkringar, och då kan deras affärsverksamhet rasa ihop till exempel om en familjemedlem blir sjuk. Därför jobbar våra kunder också med försäkringstjänster, säger Andersen.

Bopa riktar in sig på mikrofinansieringsinstitut som kan skapa framgång både för sig själva och för lokalsamhället.

– Den som bara är ute efter att göra affärer är inte intressant. Vi söker mindre finansieringsinstitut med potential att bli marknadsledande. Det är lite som att leta en livskamrat, det går lättare om man delar värderingar och har en bra kemi, säger Andersen.

Tillväxt via kvinnor

Därtill följer Bopa vissa givna hållbarhetskriterier. De institut man finansierar kontrollerar att lånen används på överenskommet sätt. Bopa når via mikrofinansieringsinstituten ut till 200 000 kunder i Asien. Målet är två miljoner kunder inom drygt fem år.

Globalt är 65–70 procent av mikrofinansieringens kunder kvinnor. Bopa fokuserar på institut som erbjuder sina tjänster till kvinnor.

– Det är inte av feministiska skäl utan för att det helt enkelt är vettigast. I fattiga hushåll tenderar kvinnan att ta de klokaste besluten som gynnar familjen på sikt. Mannen tenderar oftare att hantera pengarna kortsiktigt, säger Christian Andersen.

Kvinnor och jämställdhet är en prioritet i Finland utvecklingspolitik, och bland annat därför placerar Finnfund 2,7 miljoner euro i form av ett lån till Bopa vars klienter anlitar allt fler kvinnliga låneförhandlare. I vissa samhällen är det lättare för kvinnor att förhandla med andra kvinnor. Utmaningar kvarstår förstås, i synnerhet i patriarkala samhällen.

– Alla gillar inte att kvinnor kör motorcykel femtio kilometer ut i glesbygden och bjuder ut finansiella tjänster, säger Andersen.

På det hela taget ser han en ljus framtid för branschen.

– Det finns fortfarande oerhört många potentiella kunder utan tillgång till banktjänster. Mikrofinansieringsinstituten fyller ut gapet mellan bankerna och den växande sektorn för små och medelstora företag.

Fräscht grepp på bostadsmarknaden tilltalar unga

17.5.2019 - 16.03