Miika Hyytiäinens Voice Box – ett lekfullt uppror mot operatraditionen

I sin senaste föreställning Voice Box behandlar Miika Hyytiäinen sitt eget problematiska förhållande till sångrösten.

OPERA

Voice Box

Av Miika Hyytiäinen. Medverkande Mia Heikkinen, sång, Jacintha Damström, flöjt, sång och akrobatik, Maija Parko, klaviaturer. Dramaturgi Jaakko Nousiainen. Musikhuset, Black Box 18.5.

Kompositören Miika Hyytiäinens styrka har alltid varit förmågan att framföra musikdramaturgiskt tilltalande berättelser, och i hans senaste skapelse, kammaroperan Voice Box, kommer berättelsen i hög grad att handla om honom själv. Mera specifikt handlar föreställningen om det inte alldeles enkla förhållandet mellan (opera)sångare och tonsättare. Ämnet är intimt förknippat med Hyytiäinens egen verksamhet och doktorsarbete vid Sibelius-Akademin.

Hyytiäinens tes är att det här förhållandet nästan alltid varit problematiskt, inte minst för att i synnerhet dagens tonsättare alltför ofta skriver med generiska, virtuella sångare i hågen snarare än faktiska, livslevande dito. Sångarna å sin sida har i alltför hög grad snöat in på ett spår där de stirrar sig blinda på hurdana de själva är snarare än hurdana röster de har eller vad de kan använda dem till.

Saken har ytterligare förvärrats av att olika filosofer och vetenskapsmän genom århundradena lagt fram teorier och teser om människoröstens uppbyggnad, den ena mera komplicerad än den andra. Senast i slutet av föreställningen, när hela fyrapersonerskollektivet stoltserar i t-skjortor med texten "Fuck the Fach System" står det klart var Hyytiäinen själv står. Hans ståndpunkt är att uppdelningen av röster i sopraner, alter, tenorer och basar – med en myriad av underkategorier – må vara användbar för administratörer vid diverse operahus, medan den inte tjänar mycket till för gemene lyssnare eller för tonsättare för den delen.

Problemställningen har lett till en tilltrasslad situation, som kanske inte direkt får sin lösning under den här föreställningen, även om tematiken illustreras på ett tidvis rätt humoristiskt sätt. Med både sjungna partier och långa utförliga textpartier blir föreställningen som en hybrid av föreläsningskonsert och Singspiel, och resultatet är sällsynt komiskt, tidvis till och med farsartat.

Mia Heikkinen är här sångerskan som får tänja på rösten maximalt, som får illustrera både falsetter och murriga knarranden och allt däremellan. Det gör hon med inlevelse och precision. Jacintha Damström har en mångfasetterad roll som flöjtist, sångare och akrobat – ja, hon jonglerar och slår volter på scenen – och den skolade pianisten Maija Parko sitter de facto bemästrar mestadels keyboardar och laptopar och framkallar alla möjliga spökliknande ljud som sätter världen i gungning.

Svagheten i verket gäller två aspekter. För det första den ganska inåtvärmande diskursen. Trots det komiska tilltalet och trots att (expert)publiken ofta vred sig av skratt, smakar behandlingen av Kloiber och Agricola (inte Mikael, utan Johann Friedrich) i hög grad branschrunk, alltså just det som man delvis opponerar sig mot.

Den andra svagheten handlar om språket. Att välja engelska för att nå ut till en internationell publik är förståeligt, men tidvis känns språket som en klar svaghet när vissa mera komplicerade engelskspråkiga termer och ord blir svåra att uttala eller tonsätts med fel betoning.

Det till trots är Voice Box en underhållande föreställning väl värd att ses om tillfälle ännu ges – torsdagens premiär var det enda framförandet den här gången. Operan visas härnäst på biennalen i Venedig.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00