"Migrationen som vi nu ser är bara början"

Andreas von Weissenberg lämnade journalistiken för biståndsbranschen, ett val som har fört honom och familjen ut i världen. Nu är han tillbaka i Helsingfors som chef för katastrofhjälpen på Röda Korset. – Allt som Finland och EU gör då det gäller flyktingkrisen är väldigt kortsiktigt, säger han.

För många är han ett bekant ansikte från TV-Nytt, andra har kanske sett eller hört honom bli intervjuad för Röda Korsets del. För ett drygt år sedan återvände Andreas von Weissenberg och familjen till Helsingfors efter att ha bott i Malaysia i nästan tre år. Orsaken var att uppdraget för Internationella Röda Korset i Kuala Lumpur tog slut. Att resa och bo utomlands är ingenting nytt, under uppväxten bodde han utomlands med familjen och som journalist jobbade han som utrikesredaktör.

– Biståndsbranschen var ett alternativ redan då jag började med journalistiken. Då jag växte upp bodde jag ett år på Sri Lanka och en längre tid på Filippinerna. Under året på Sri Lanka var jag med och delade ut förnödenheter i flyktinglägren, kanske var det då som tanken på att jobba med bistånd började gro.

Under de snart tio år som han har jobbat på Röda Korset har Andreas von Weissenberg jobbat en del på fältet, senast i mars i Grekland då han var teamledare för teamet som startade upp en mobil fältklinik och bistod flyktingar i flyktingläger. I dagens läge utgör ändå fältarbetet en mindre del av arbetsbilden.

– Det finns en viss hjältegloria över biståndsarbetaren, men mitt jobb i till exempel Kuala Lumpur handlade mycket om att sitta på kontor i olika huvudstäder och planera och koordinera, ingalunda så att jag skulle ha sprungit i leran och räddat människor. Men man måste hålla kopplingen till hjälpbehövande människor, för att driva de här helheterna internationellt måste man ha en god förståelse för hur verkligheten ser ut.

För Andreas von Weissenberg är det inget större problem att "byta värld".

– Jag har gjort det här jobbet så länge och lärt mig att det finns två eller flera världar, världen där ute och världen här hemma. Det är klart att jag kan vara småirriterad på vad folk klagar över här hemma veckorna efter att jag har varit ute. Det upplever ofta läkare och kirurger som har varit i exempelvis Darfur, där de har opererat skadade soldater under ett träd. Så kommer de tillbaka och hör någon klaga över att det bara finns femton olika sorters operationstråd i operationssalen, då det borde finnas sexton.

Ritningarna finns

I dag står branschen inför många utmaningar. Regeringen här hemma skar ned biståndet med 43 procent förra året, samtidigt som läget i världen är allt annat än stabilt.

– Det humanitära läget i världen har aldrig varit så illa. Det vi ska komma ihåg är att om vi nu har över 60 till 80 miljoner människor som har tvingats lämna sina hem på grund av konflikter och kriser i världen, kommer vi att ha, grovt uppskattat, 250 miljoner människor som tvingas lämna sina hem på grund av klimatförändringen 2050. Migrationen som vi nu ser är bara början, och allt som Finland och EU gör är väldigt kortsiktigt.

Vad borde göras?

– De senaste åren har vi fått ritningarna till hur vi kunde förbättra situationen. I mars i fjol gjordes ett globalt avtal om katastrofminskning, FN godkände målen för hållbar utveckling, i slutet av förra året kom klimatavtalet i Paris och i maj hölls World Humanitarian Summit. Det skulle vara en bra början om alla regeringar, tredje sektorn och privata sektorn kunde ta de här fyra avtalen och överenskommelserna på allvar och på riktigt börja jobba utifrån de här ritningarna.

Det finns hopp, och det finns människor som vill hjälpa.

– I höstas fick Finlands Röda Kors tiotusen nya frivilliga på grund av flyktingsituationen. Det var ganska tufft för oss som organisation. Samtidigt hade vi över hundra flyktingförläggningar som skulle startas upp. Men vi såg det här som en tyst revolution, en reaktion mot den flyktingkritik som framfördes.

Viljan att hjälpa syns också i insamlingsbössorna.

– Hungerdagen har snurrat på i trettio år, men förra hösten hade vi det bästa insamlingsresultatet, 4 miljoner euro, någonsin. Vi har också ett växande antal månadsdonatorer. Hela flyktingsituationen har förhoppningsvis fått folk att inse att världen är större än Finland och Europa och förhoppningsvis har det väckt ett intresse för det som händer i världen.

Själv har Andreas von Weissenberg planer på att åka ut i världen igen.

– Det är väldigt berikande att bo utomlands rent professionellt, men också för barnen. De har upprätthållit engelskan sedan vi kom tillbaka från Kuala Lumpur, men det är jätteviktigt att bo här i Finland emellan så att de kan få rötter här.

Andreas von Weissenberg

Ålder: 38.

Bor: I Södra Haga.

Familj: Fru och två barn.

Gör: Chef för den internationella katastrofhjälpen vid Finlands Röda Kors.

Det bästa med jobbet: Det är inte monotont, och man tvingas improvisera mycket. Jag får också jobba internationellt och i ett större sammanhang.

Det sämsta med jobbet: En viss bakgrundsstress. Mobilen kan pipa när som helst och du ska ut på en operation på kort varsel.

Driver mig: Att kunna vara till nytta för andra.

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39