Michel Ekman har förmågan att bygga upp stämningar som dröjer sig kvar

Michel Ekman är en hängiven cineast som har hittat sin egen vinkel på filmkonsten. Bild: Cata Portin

Vardagsstudier, såväl i det egna livet som i filmens värld, står i fokus för Michel Ekmans essäsamling Lyckliga slut. Här finns en uppmuntrande mångtydighet, skriver recensenten Peter Björkman.

ESSÄER

Michel Ekman

Lyckliga slut. Elva essäer och en dagbok

Schildts & Söderströms 2021

När Michel Ekman släpper en ny essäsamling med titeln Lyckliga slut. Elva essäer och en dagbok funderar jag först på om litteratur- och filmkritikern Ekman ägnat pandemitiden åt att utforska filmer och genrelitteratur med garanterat lyckliga slut, och tagit ett samlat grepp på feelgoodböcker och filmer i genren romantiska komedier.

Så visar det sig nu inte vara. Essäerna handlar främst om dokumentärfilm och dramer med allt annat än lyckliga slut. Och böckerna som avhandlas är skrivna av författare som Peter Handke, Joel Haahtela och Gun-Britt Sundström som aldrig gjort sig kända som romanceförfattare.

I Lyckliga slut är det dock inte prosan utan filmkonsten som Ekman ställer i centrum. Författaren menar att filmen är en "potentiellt intellektuell konstart som visar och kommenterar omvärlden". Och det stämmer ju verkligen. Han menar dock också att musikens och poesins förmåga att fördjupa och analysera intrycket från omvärlden är mindre än filmens. I detta håller jag dock inte helt med honom. Blå Tågets sånger är för mig ett av flera exempel på musiklyrikens goda analytiska, rentav intellektuella, förmåga.

Bild: Pressbild

Ekman är en hängiven cineast som har hittat sin egen vinkel på filmkonsten. I de filmer Ekman verkligen uppskattar krävs "utrymme för betraktaren att dröja vid det hon ser". Han skyr de storvulna intrigerna och söker sig hellre till det vardagliga i sina filmval.

Patriarkala män

Till det mest intressanta i essäsamlingen hör Ekmans långa exposé om de två japanska regissörerna Yasujiro Ozu (1903–1963) och Hirokazu Jore-eda (1962–), som båda ägnat sig åt att gestalta japanska familjers liv. Hos speciellt Ozu finner Ekman en filmkonst full av små händelser, episoder och fristående scener, där relationerna, känslorna och konflikterna utvecklas långsamt. Ozus filmer som bland annat gestaltar hur mannens traditionella auktoritet i familjen ruckades efter Japans nederlag i andra världskriget beskrivs noggrant och insiktsfullt av Ekman. Och jag får lust att omedelbart stänga in mig en hel dag för att i lugn och ro avnjuta filmerna om de patriarkala männens förfall i kölvattnet av den amerikanska ockupationen. Ekmans sätt att skriva sina essäer liknar receptet för Ozus filmer. Han förmår att med vardagliga bilder långsamt bygga upp stämningar som dröjer sig kvar i läsarens inre.

Den andra essän jag särskilt fäster mig vid i boken rör också filmens värld. Den handlar om regissören Volker Koepp (1945–) och hans många dokumentärfilmer som alla utspelar sig i gränslandet mellan Tyskland och Ryssland (Litauen, Polen, Vitryssland, Ukraina och Moldavien). Genom att återkomma till samma personer och miljöer i flera decennier skapar han i sina sju filmer om östtyska Wittstock (1975–1997) en bild av realsocialismens kollaps. Koepp följer tre kvinnor som från start jobbar på den stora textilfabriken som uppförs i Wittstock på 70-talet. Han följer dem fram till att fabriken stängs efter DDR:s upphörande som stat på 90-talet och han återvänder med dem till den tomma industrihallen efter nedläggningen.

Lager läggs på lager i essän som avslutas med att Ekman själv besöker Wittstock och det förfallna industriområdet som en gång huserade 2 700 anställda. Ekman är liksom Koepp en minneskonstnär som essäist när författarens samtida närvaro på platsen tillför ytterligare ett lager till historien som Koepp avslutade för 24 år sedan.

En inre andakt

Men boken handlar inte bara om film. Långt därifrån. Boken rör det som Ekman har nära sig. Mycket handlar om de vardagliga bilderna. Tankarna. Stämningen. Det är till exempel fint att i lugn och ro få ta del av de noggrant nedtecknade intryck Ekman möter under sin vanliga kvällspromenad vid sommarhuset. Det händer inget spektakulärt. Fåglarna och växterna han möter är alldagliga. Men promenaden stannar kvar i mig som läsare efteråt. Bilden av den lever vidare som en inre andakt.

Jag känner att Ekmans texter har likheter med min favoritpoet Carl-Erik af Geijerstams poesi och essäer, som genom att låta läsaren vila i det vardagliga och obetydliga kan inbjuda till något den danske filosofen Feilberg kallade "intetfångst". Ett begrepp Ekman också refererar till i boken.

Vandringen som lustfylld livsglädje eller påtvingat främlingskap, moderns melankoli, Joel Haahtelas författarskap och en utflykt med ett 14 månader gammalt barnbarn hör till andra ämnen i boken. Här återfinns också mellan essäerna tio kortare dagbokstexter som mestadels uppehåller sig kring de vardagliga händelserna i författarens hemliv, hur Ekman och makan lever sitt liv under pandemivåren 2020. Boken avslutas med en haikudikt om hösten av japanen Matsuo Basho: "På den vissna grenen / har en kråka slagit sig ner – / det är höstkväll (Jan Vintilescus översättning). Ekman kommenterar kråkans närvaro i höstskymningen som att den skulle vara en följeslagare som markerar dödens närvaro "på ett sällsamt mångtydigt, rentav uppmuntrande sätt".

En uppmuntrande mångtydighet är också genomgående närvarande i Ekmans essäer och dagbokstexter i Lyckliga slut, en bok som härmed rekommenderas.

Michel Ekman är medarbetare på HBL Kultur och gift med litteraturredaktör Pia Ingström. Hans bok har därför recenserats av den utomstående kulturjournalisten och bibliotekarien Peter Björkman, som bl.a. har ett förflutet som chefredaktör för litteraturtidskriften Horisont.

Peter Björkman

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Pionjären inom styling

Mer läsning