Metropolens nya barbarer

Bild: Tutkijaliitto

År 2006 introducerades begreppet "prekariat" i Finland med stor dramatik. Efter kravallerna vid VR-magasinen på valborgsmässoaftonen förekom ordet i varje dagstidning och på många programvärdars läppar i radio och tv. I dag anses prekariat vara synonymt med korta och osäkra anställningar. Samtidigt är väldigt få bekanta med den filosofiska tankeströmning som ursprungligen förde in begreppet i den finska dagspolitiska debatten.

Eetu Virén, Jussi Vähämäki: Seutu joka ei ole paikka. Tutkijaliitto 2016 ?. 386 sidor.

Kring år 2000 startade aktivister i den så kallade globaliseringsrörelsen olika nättidskrifter som började dissekera den samtida kapitalismen, ofta i strid med vänsterns gamla och dammiga analyser. Genom tidskrifterna, varav kanske den mest inflytelserika var Megafoni, gjorde Eetu Viren och Jussi Vähämäki, författare till den nya boken Seutu joka ei ole paikka (En ort som inte är en plats), sig snart kända som några av rörelsens djupsinnigaste skribenter.

Det var bland de här rörelserna som de nyaste politiska debatterna om stadsrummet först slog rot genom ny teori och olika typer av reclaims och gatufester. Likväl kan man spåra många av dagens diskussioner om arbetslivets nya villkor till den debatt som började efter magasinskravallerna.

Från neurobiologi till finansmarknader

Virens och Vähämäkis nya bok kan ändå inte beskrivas genom någon enstaka sakfråga. I stället är det duons magnum opus som utifrån storstaden, alltså metropolen, sammanfattar och bygger vidare på deras tänkande från det senaste årtiondet. Boken spänner över ett brett fält från neurobiologi till teorier om globala finansmarknader, alltid ur ett maktkritiskt perspektiv.

Politiskt bygger boken kraftigt på den autonoma marxism som föddes i Italien på 1960- och 1970-talen i form av revolter och politisk teori som tog hela det politiska etablissemanget på sängen. Vad de italienska rörelserna sökte var ett slags autonomi bortom dragkampen om löner och vinster i produktionen. De autonoma ville helt enkelt göra sig av med lönearbetet här och nu och inte i en avlägsen och utopisk framtid. Kampen handlade alltså i vidare mening om livet i sig. Därmed spred den sig snabbt från fabrikerna i norra Italien till stadsrummet i största allmänhet. Ockupationer och demonstrationer kom att involvera hundratusentals personer.

Språkets kollektiva natur

En av de mest imponerande passagerna i Seutu joka ei ole paikka är de två kapitel som fokuserar på hjärnans och språkets kollektiva natur. Viren och Vähämäki menar, med hänvisning till samtida neurobiologisk forskning, att våra hjärnor fungerar på ett sätt som kunde kallas kollektivt. Hjärnans biologiska utveckling är på ett fundamentalt sätt socialt och kulturellt betingad, vilket sätter den nyliberala tron på vår "naturliga" tendens till egoism och självmaximering i ett tvivelaktigt ljus. Det är alltså inte i hjärnan vi hittar den själviska borgerliga individen som ligger som grund till den nyklassiska ekonomin. Viren och Vähämäki understryker tvärtom hur denna individ skapats under de senaste fyrtio åren. Vi har genom politiska beslut och ekonomiska processer uppmuntrats och tvingats att se oss själva som företagare, vars främsta produkt är vi själva.

Kreativt i metropoler

Virens och Vähämäkis intresse för människohjärnan härstammar ur deras sätt att se metropolen som det kanske viktigaste produktiva utrymmet i dag. Efter andra världskriget steg lönerna i de så kallade utvecklade länderna i takt med produktivitetsökningar genom ett samhällskontrakt mellan arbete och kapital. Sedan kontraktet bröts i början av 1970-talet har två tendenser präglat kapitalismens utveckling. Å ena sidan har produktionen av varor i allt högre grad varit underkastad finansmarknaden. Å andra sidan har produktionen kommit att domineras av immateriellt och "kreativt" arbete. Denna typ av arbete sker företrädesvis just i metropolen. Viren och Vähämäki kopplar ihop de två tendenserna och föreslår ett samband mellan kapitalismens allt mer spekulativa och instabila utveckling och den svårfångade kreativitet som stora delar av dagens produktion bygger på.

Många stadsaktivister kämpar i dag för det offentliga rummet. Viren och Vähämäki utmanar tanken om det offentliga och föreslår i stället "det gemensamma" som grunden för en ny urban politik. Till skillnad från kategorierna "privat" och "offentlig" karakteriseras det gemensamma snarast av en processnatur. Det gemensamma är de konkreta kopplingar människor emellan som skapas genom delad verksamhet och delad kamp, understryker Viren och Vähämäki. När det gäller begreppet commons, som populariserats efter att Elinor Ostrom fick Nobelpriset i ekonomi, gör Viren och Vähämäki en viktig distinktion mellan de resurser som produceras för att stödja verksamhet på kapitalistiska marknader och de resurser som produceras med målet att stödja verklig ekonomisk självständighet.

Ur revoltens perspektiv

Det är just den här självständigheten som Viren och Vähämäki söker i varje politiskt förslag. På sätt och vis är Seutu joka ei ole paikka från början till slut en granskning av klassrelationerna i den samtida urbana kapitalismen. Men om sociologin ofta ser på det urbana uppifrån – Hur kan processerna kontrolleras? – ser Viren och Vähämäki på det ur revoltens perspektiv – Hur ser kontrollen ut här och hur kan den brytas? Resonemanget förs ofta med humor, emellanåt på ett sätt som är så osakligt att det blir irriterande, andra gånger med en imponerande träffsäkerhet.

Författarna påstår sig inte ha alla svar, men hittar ingångar till en ny politik just bland rörelser som strävar efter större självbestämmande. Exempel finns bland annat i Brasiliens favelor, bland spanska feminister och i små men ofta osynliga strider. Det är här de "nya barbarerna" samlas, de som enligt författarna inte söker hjälp hos vänsterns förlegade institutioner utan, som den tyska filosofen Walter Benjamin uttryckte det, bygger något nytt med knappa resurser.

Stökigt anteckningsblock – mästerverk

Seutu joka ei ole paikka ligger någonstans i gränslandet mellan ett stökigt anteckningsblock och ett politiskt och filosofiskt mästerverk. Tidvis orsakar bokens omfång upprepningar samt svepande och dåligt underbyggda påståenden och här och där fattas också tydliga källhänvisningar. Om boken hade redigerats mera ambitiöst skulle bägge problemen ha lösts.

Trots sina brister är Seutu joka ei ole paikka på många sätt ett unikt verk bland samtida politisk och filosofisk litteratur i Finland. Boken har en teoretisk bredd som få andra titlar når upp till och erbjuder en sällsynt explosiv kombination av nya tankar.

Mikael Brunila

Skribenten är frilansjournalist samt forskningsassistent för projektet Learning in Productive Social Movements vid Helsingfors universitet.

Yrkesexamen från Prakticum öppnar många dörrar

Studier vid Yrkesinstitutet Prakticum ger nycklar till arbetslivet. Samtidigt kan det också vara en smidig inkörsport till fortsatta studier vid en yrkeshögskola. 4.12.2019 - 00.00

Mer läsning