Mercy och hennes barn jagas av människohandlaren

Barnen är Mercys allt. Hon ser inte hur hon skulle kunna ta hand om dem och ge dem en trygghet i hemlandet Nigeria. Bild: Jeanette Björkqvist

Människohandlaren ringer ofta. Dagtid. Nattetid. Däremellan. Han säger att han vet var hon är, att han ska förgöra både henne och döttrarna. Men hennes rädsla för honom bedöms som obefogad. Därför vill Migrationsverket avvisa henne och barnen till Nigeria, där mannens nätverk redan uppges vänta på dem.

När han ringer pratar han alltid om pengarna, den resterande skulden. De där trettiotusen eurona som hon lämnade obetalda då hon slutligen beslöt att fly från honom.

"Du vet vad jag är kapabel att göra. Du vet att jag aldrig ger upp. Jag vet var du finns, jag kommer att förinta dig och barnen. Ta dem av dig, sälja dem som slavar."

Rösten i telefonen är låg och hotfull. En del av orden väser han fram, som för att förstärka den dramaturgi som slutligen ska få henne att resignera och äntligen ge upp sin utdragna flykt undan honom.

Och kanske kvinnan som sitter framför mig, på en nedsliten soffa i en sparsamt inredd bostad på en till synes trygg ort i Finland, redan för länge sedan faktiskt hade böjt sig inför hoten, om det inte vore för barnen.

– Hur ska jag kunna beskriva den skräck jag känner? Jag vet vad han kan göra. Säger han att han kommer att ta flickorna och sälja dem som han sålde mig, så vet jag att han gör det. Han är en verklig människa. Han finns på riktigt. Han ger aldrig upp.

Kvinnan, låt oss kalla henne Mercy, bär mannens existens i sin själ, som hon säger att han dödade för många år sedan. På den ena handen finns också det konkreta ärret efter ett brännhett strykjärn kvar, det som följde på någon av alla de dagar då han igen rasat över att hon inte hade hämtat tillräckligt mycket pengar till honom.

Det är redan många år sedan brännmärket uppstod.

Ännu flera år är det sedan den där ödesdigra timmen för två långa liv sedan då en ung flicka stod vid sin pappas sida i ett fattigt område i delstaten Edo och lät den främmande mannen övertyga dem om att han av pur godhet vill erbjuda den begåvade dottern en möjlighet att åka till Europa. Här, sade han, skulle Mercy få studera i bättre skolor än den lokala högskola hon precis blivit antagen till.

– Han sa att det inte kostar oss någonting, att det är gratis att studera i Europa. Behövde jag fickpengar skulle jag kunna sköta hans barn alltid då han och hans fru behövde hjälp. Så sade han och han var så övertygande att vi verkligen trodde på allting han sa, på att han var god. Min pappa ville att jag skulle bli någonting stort och viktigt, någonting annat än en fattig jordbrukardotter. Det tog oss bara en timme att besluta att jag följer med honom till Europa.

Men det fanns inga skolor i Grekland, dit mannen sedan förde henne. Någon fru eller några barn fanns inte heller. Det fanns bara en halvtom lägenhet i en för henne okänd storstad och så fanns mannen, som förbyttes i det ögonblick dörren till bostaden stängdes.

– Ta av dig kläderna, gå i duschen och raka dig därnere, sa han. Jag försökte kämpa emot. Då våldtog han mig upprepade gånger. Jag minns att det gjorde så ont och att det kom så mycket blod. Jag hade aldrig haft en man förut.

Under dagarna som följde utsattes Mercy inte bara för människohandlarens övergrepp. Också hans vänner hjälpte till att kuva den unga flickan, som hade en enda funktion: att tjäna pengar till mannen genom att sälja sin kropp.

– 52 000 euro. Så mycket sa han att jag måste betala för min frihet.

Det tog inte många dagar innan Mercy slutligen resignerade.

– Då hade han slagit och våldtagit mig så många gånger att det nästan var en lättnad att slippa honom och hans vänner.

Så började hennes liv som sexslav i Europa.

I de sydeuropeiska länder, där nigerianska människohandelsoffer vanligtvis hamnar, betraktas de i regel som de lägst stående bland alla prostituerade. Därför har de inget tillträde till lokaler inomhus, utan tvingas söka sina köpare längs ödsliga landsvägar och i undanskymda stadskvarter. De står där då det är vinter och de står där då det är sommar.

Deras utsatta position syns också i taxorna. Det är inte ovanligt att de tvingas erbjuda i stort sett alla slags tjänster för ersättningar på tio, femton euro.

Under de fyra år som följde tjänade Mercy ihop ungefär 25 000 euro till mannen. Räknar man med att hon i snitt fick tjugo euro per såld tjänst betyder det att 1250 män i det skedet hade utnyttjat hennes kropp.

– Jag plågades av fruktansvärda smärtor i livmodern och var rädd att den höll på att lossna. Så jag bad honom på mina knän att låta mig gå. Han skrek nej och sa att han äger mig tills jag betalat 30 000 euro till.

Det här var 2007, samma år som hon fyllde 22 år.

Kort efter att mannen förnekat henne friheten rymde hon och begav sig till en annan del av landet. Med hjälp av andra nigerianskor lyckades hon få tak över huvudet.

Under en kväll på den nya orten träffade hon sedan en man, som tyckte om hennes röst. Småningom flyttade de ihop och så blev hon gravid med sitt första barn. Hon lyckades hitta ett städjobb vid ett lokalt företag och kände att vardagen började påminna om ett normalt liv.

Hur hennes sutenör lyckades spåra henne vet hon inte, men hon antar att han har så breda nätverk att de effektivt trasslar sig genom alla skikt ända från Nigerias landsbygd fram till de mest undanskymda sydeuropeiska stadskvarteren.

– Så började han ringa. Han ringde mig och han ringde min man. Han hotade oss och sa att jag måste komma tillbaka och betala den skuld som återstår. Jag vägrade och sa att om han försöker hämta mig så ringer jag polisen. Men samtalen tog aldrig slut.

Då telefonhoten inte hade effekt beslöt sig människohandlaren att pröva en annan taktik. I hembyn i Nigeria knackade snart ett gäng män på hos Mercys pappa och försökte tvinga honom att övertala sin dotter att återvända till människohandlaren.

Då pappan vägrade slog männen ihjäl honom.

I det här skedet var Mercy redan gravid med sin andra dotter och djupt olycklig över den skuld hon tyckte sig ha i mordet på pappan.

Nästa slag kom då hennes man, den enda hon litade på, bedrog henne. Trots att han bad henne om förlåtelse tog hon barnen och lämnade honom.

Med hjälp av bekanta var hon än en gång på irrfärder genom Grekland, olycklig över sveket och skräckslagen över människohandlaren som sökte efter henne.

Så slog hon sig ner på en ny ort och lyckades få plats för den äldsta dottern i en lokal skola.

– När de sedan en dag ringde från skolan och sa att några främmande män vill hämta min dotter förstod jag att de hittat oss igen.

Med hjälp av en italiensk man lyckades både hon och barnen få resedokument så att de kunde lämna landet. Detaljerna om vem han var eller hur han ordnade utresan vill, eller kan, hon inte säga men hon säger att det var en snäll människa som ville rädda sådana som henne.

September 2014 anländer hon och barnen till Finland.

Den äldsta flickan är då lite mer än fem år gammal, den yngre två.

Det dröjer fem månader innan hon kallas till sitt officiella asylsamtal, som pågår nästan en hel dag. Samtalet fokuserar mycket på det som hänt och på hur hon upplevt att hon har förföljts av människohandlaren.

Hon berättar om den förnedring, det våld och den totala isolation som präglade hennes tid i Grekland och i några svar uttrycker hon sin oro över att flickornas pappa kan kräva att flickorna omskärs ifall de avvisas till Nigeria.

Fem månader senare, sensommaren 2015, kommer beskedet från Migrationsverket.

I beslutet betvivlar myndigheten ingenting av allt det hon berättat om det som hänt i Nigeria eller under åren i Grekland, utan hennes berättelse bedöms som konsekvent och trovärdig. Migrationsverket vidkänner också att Mercy är ett offer för människohandel.

Efter det handlar mycket av argumenteringen om att det är länge sedan hon de facto sett människohandlaren och att rädslan för att flickorna utsätts för omskärelse verkar osannolik. Därefter går man igenom det sociala nätverk – en bror och en syster – som Mercy har kvar i Nigeria.

Pappans död nämns men varken den händelsen eller hennes upplevda utdragna förföljelse ges någon central roll i argumenteringen.

När allt detta vägts mot utlänningslagen kommer Migrationsverket slutligen fram till att Mercy varken har skäl att få asyl eller uppehållstillstånd eftersom hon inte befinner sig i någon särskilt utsatt position. Därför ska både hon och barnen avvisas tillbaka till Nigeria.

Mercys rättsbiträde överklagar beslutet till Helsingfors förvaltningsdomstol.

Medan den processen är i gång är hon i kontakt med sin bror, som berättar att samma män som dödade pappa nu sökt upp honom.

– Min bror sa "Var du än är, håll dig undan och skydda barnen".

I början av 2016 ringer telefonen.

Rösten i den andra ändan känner hon alltför väl igen.

– Han säger att min bror är död och att han vet att jag är i Finland och var jag och mina flickor bor. Han säger att om jag inte kommer tillbaka så kommer att han ta mina barn och sälja dem som slavar.

Mercy försöker upprepade gånger få tag i sin bror, men når honom inte.

När vi träffas i den avskalade bostaden på en till synes trygg ort har det gått mer än halvt år sedan hon talade med brodern.

– Jag tror det är sant att han dödade min bror och att han hittat mitt finska nummer i min brors telefon, att det är så han lyckades spåra mig till Finland.

Hennes biträde informerar rättsväsendet om de nya förvecklingarna, men enligt Mercy kvitteras den regelbundna telefonterrorn som ett privat ärende, som inte har någon relevans i tillståndsprocessen.

Sedan kommer förvaltningsdomstolens svar: Migrationsverkets beslut är korrekt så de ska avvisas till Nigeria.

Rättsbiträdet lyckas utverka ett tillfälligt verkställighetsförbud, vilket betyder att avvisningen tillfälligt blir avblåst. Det är med det förbudet hon fortfarande befinner sig i Finland, men vad som ska hända sedan vet hon inte.

Samtidigt har rättsprocessen, samtalen och broderns försvinnande rivit sönder allting. De senaste månaderna har Mercy inte alls rört sig utanför bostaden. Gardinerna är ständigt fördragna och hon vaktar noga sina små flickor, livrädd för att någon ska ta dem.

– Jag försöker ta mediciner så att jag inte ska gråta hela tiden, för att skydda dem för mitt illamående. De borde inte behöva uppleva det här, de är ju oskyldiga. Men vad ska jag göra om de skickar oss tillbaka till Nigeria? Jag vet att han väntar där. Jag har sett vad han och de här människorna är kapabla att göra. Kanske jag skulle klara av att gömma mig undan dem i Nigeria. Men mina flickor, hur ska jag göra med dem? Ska de utsättas för detta?

Migrationsverkets svar är strikt sett ja.

De hot människohandlaren riktat mot barnen nämns inte alls i Migrationsverkets beslut. Däremot konstateras det i en bisats att det är i flickornas intresse att leva tillsammans med sin mamma.

"Omständigheterna i Nigeria är inte sådana att de strider mot barnens bästa."

FOTNOT Skribenten publicerade i augusti grävreportaget "Din rädsla är inte objektivt sett befogad" i nättidskriften Long Play. Som grund för reportaget fanns 25 asylbeslut som berör nigerianska kvinnor samt intervjuer med offer både i Finland och Italien. I reportaget intervjuas också tre kvinnor med barn som avvisats från Finland. Ingen av dem hade fått någon hjälp i Italien, utan alla var tillbaka på gatorna. En av dem var hemlös, tillsammans med sin under ett år gamla dotter. Texten finns på både svenska och finska på longplay.fi.

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning