Mer pengar i plånboken, tack!

Eftersom politiska beräkningar rimmar så illa med ekonomiska fakta blir reformer som kunde öka tillväxten och sysselsättningen sällan av. Bild: Martin Kierstein / KSF Media arkiv.

Politikernas tidshorisont räcker inte till då det gäller att bygga ett vettigt skattesystem. Vänsterförbundet osäkrar instinktivt sin revolver så fort någon nämner ordet "skattesänkning".

På onsdagen tog finansminister Annika Saarikko (C) sina regeringskolleger på sängen. Varför inte sänka inkomstskatten redan före riksdagsvalet 2023, kanske vid budgetmanglingen nästa sommar, sa hon vid Centralhandelskammarens skattedag. Därmed kunde Finland stärka sysselsättningen och tillväxten på längre sikt. De gröna har pratat varmt om en skattereform där tyngdpunkten förskjuts från arbete till miljöhänsyn. Socialdemokraterna svarade på Saarikkos utspel med smått reserverad nyfikenhet, medan Vänsterförbundets ordförande Li Andersson osäkrade sitt Twitterkonto, laddade alla kanoner och avlossade en bredsida.

Enligt beräkningar från Centralhandelskammaren, som bevakar intressena hos fler än 20 000 företag, kunde inkomstskatten för alla löntagare sänkas med två procentenheter, till ett värde av två miljarder euro. Det skulle lyfta de disponibla inkomsterna med i snitt 800 euro per år för 2,6 miljoner finländare.

Saarikko är förtegen om detaljerna, men hänvisar till så kallade dynamiska effekter där skattesänkningar kan ge ökade skatteintäkter. Skatter påverkar människors beteende: lägre skatter lösgör drivkraft, medan högre skatter agerar bromskloss. Inom ett välkänt diagram vid namn Lafferkurvan definieras en smärtpunkt där skattehöjningar drar undan mattan för skatteintäkter – parat med positiva effekter från skattesänkningar. Debatten är politiserad, eftersom idéerna användes för att motivera 1980-talets nyliberala Reaganomics.

Faktum är att Finlands skattetryck, kvoten mellan de totala skatteintäkterna och bnp, är hela 42,3 procent. Det är exceptionellt högt, både i jämförelse med de rika EU-länder som utgjorde unionen innan utvidgningen 2004, och med OECD-snittet. Forskarna är överens om att det inte går att spänna skruven bortom smärttröskeln – däremot går det att uppnå tillväxt genom välriktade skattesänkningar.

Exakt denna strategi tillämpar nu Sverige, under socialdemokratisk regi – med vissa eftergifter till Centern och Liberalerna. I ett färskt budgetförslag får 7,5 miljoner svenskar sänkt inkomstskatt från årsskiftet, och landet slår tre flugor i en smäll: tryggad köpkraft, högre konsumtion och dämpat tryck på lönehöjningar – som riskerar urholka exportindustrins konkurrenskraft. Skattesänkningen kan bli självfinansierande: mer skatteintäkter och fler nyanställningar.

Lafferkurvan tillskrivs ekonomen Arthur Laffer, som sägs ha ritat diagrammet på en servett under en middag i Washington 1974. Idén går att spåra till Ibn Khaldun (1332–1406), kallad för arabernas Marx. Skattesänkningar är inget nollsummespel. Då man beaktar beteendeförändringar kan lägre skatter föda plussummespel, vinn-vinn, där fler gynnas.

Visst är bedömningar av dynamiska effekter behäftade med osäkerhet. Samhällsekonomin är föremål för globala konjunkturer, som ingalunda slaviskt följer nationell skattepolitik. Därför bör man akta sig för mekaniska, kortsiktiga jämförelser, det går inte att skilja åt korrelation och kausalitet. Dessutom påverkar beskattning på lång sikt vårt val av utbildning och hur vi satsar på karriären.

Både Finland och Sverige bedöms ligga på fel sida av Lafferkurvan. Därmed kan skattesänkningar bli självfinansierande. Kakans storlek är inte spikad – den varierar enligt hur den fördelas. Men hos Anderssons parti hamnar fokus på rena fördelningsfrågor.

Detta är ett tecken på att politikernas fattningsförmåga sällan räcker till: beslutsfattare vill bli belönade på den ständigt annalkande valdagen, och har knappt några incitament att ta hänsyn till dynamiska effekter bortom denna tidshorisont. Eftersom politiska beräkningar rimmar så illa med ekonomiska fakta blir reformer som kunde öka tillväxten och sysselsättningen sällan av.

Den låga nivån på skattediskussionen i Finland exemplifieras av hur somliga enögt håller fast vid statiska beräkningar där ett högt skattetryck betraktas som en helig ko, och en garant för välfärden. Skattebetalare och löntagare är självständigt tänkande varelser, de marscherar inte i raka led. När skatten på arbete blir för hög arbetar och konsumerar folk mindre, eller svart. I skattetermer förblir Finland det sovande folket. När ska vi vakna upp – och följa storebror Sveriges exempel?

Torsten Fagerholm är ledarskribent

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Axxell tänker som morgondagens jordbrukare – satsar på samarbete

Mer läsning