Mer demon än himlaväsen

Francesca Woodman-utställningen Om att vara en ängel rymmer en hel del mörker, men det mångdimensionella och poetiska gör att den akuta smärtan hamnar i skymundan.

Francesca Woodman: Om att vara en ängel.

Finlands fotografiska museum, Kabelfabriken, Tallbergsgatan 1 G. Till 15.10

Det är inte speciellt vanligt att man vid ett utställningsbesök har mer än en rudimentär kunskap om konstnären bakom verken. Då det inte är fråga om en levande konstnär känner man kanske till ungefärlig levnadstid, men inte ens det är nödvändigt för att kunna uppskatta konsten. Dock finns det ett undantag: om det finns något verkligt chockerande eller tragiskt i en konstnärs liv tenderar detta att överskugga allt annat, det blir till en lins som all dennes konst betraktas igenom. Ofrånkomligen förvrider denna lins.

Vi odlar myten om den lidande konstnären, alla känner till van Gogh och legenden om det avskurna örat, många känner till Jean-Michel Basquiats heroinöverdos. Den som besöker Francesca Woodmans postuma retrospektiv Om att vara en ängel på Finlands fotografiska museum vet med stor sannolikhet redan vad som ofta gjorts till det centrala i hennes konstnärskap: att hennes liv abrupt tog slut vid 22 års ålder. Självmord.

Dold, onåbar

Det är naturligt att Woodmans fruktansvärt tragiska död är omöjligt att släppa. Kurator Anna Tellgren zoomar i introduktionstexten in på vad det är som får betraktaren att haja till vid mötet med Woodmans bilder: "hur kunde en så ung människa skapa så starka och komplexa bilder?"

Därpå följer strax Självporträtt vid tretton års ålder från 1972 – ett magiskt foto i vilket Woodman med hjälp av ett snöre eller en pinne utlöser sin kamera. Hon sitter på en soffa, ansiktet är dolt bakom rakt långt hår och ena armen vilar mot armstödet. Handen hänger lite nonchalant, fingrarna fångar ljuset – en vuxen människas hand, inte ett barns.

Redan i denna första kända bild är Francesca Woodman vuxen, mogen. Det är hon själv som uppträder i så gott som alla sina verk, och i många av dem är hon halvt dold, onåbar. Ofta använder hon sig av rörelseoskärpa: kameran har lång slutartid och är monterad på ett stativ vilket får Woodman att bli till en transparent vålnad då hon rört sig i bilden. Andra gånger är hon statisk, ofta naken, skör i de karga miljöer hon fotograferar i.

I fotografierna ur serien som gett utställningen sitt namn, Om att vara en ängel, poserar en änglalikt vacker 18–20-årig Woodman. Hon är mer demon än himlaväsen, vrider sig som i smärta, munnen öppen i ett tyst skrik.

Mer än självutplåning

Mörkret återkommer gång på gång. I Stänkmålning närmar sig atmosfären Roger Ballens nattsvarta onda värld, medan ett stort antal bilder är kusliga på mer svårdefinierbara sätt. Tankarna går ofta till litteraturens mest ambitiösa och neurotiska psykologiska thrillrar: Witold Gombrowicz Kosmos gör sig direkt påmind i ett namnlöst fotografi i vilket döda fåglar är upptejpade på en vägg, medan ett flertal verk för tankarna till Shirley Jacksons novellers och romaners olustiga atmosfär.

Woodmans svärta är mångdimensionell och djup. Hennes död är svår att förstå genom hennes verk, eftersom det trots mörker inte finns något uppenbart suicidalt eller effektsökande i dem. Till och med i det videoverk i vilket Woodman river sönder papper på vilket hon skrivit sitt förnamn är något mer än bara självutplåning. Det är poetiskt, ibland också så pass psykoanalytiskt och symboliskt att den akuta smärtan hamnat i skymundan.

Värme och skratt

Utställningen balanseras med bilder i vilka även en annan Francesca gör sig sedd. I en liten namnlös serie fotograferad i Colorado och på Rhode Island 1976 undersöker hon sin kropp ur ett patriarkalt perspektiv, och i serien med den manliga modellen Charlie skymtar värme och skratt.

I Om att vara en ängel visas också flera mindre kända verk, många av dem utförda i så stor skala att de inte kan upplevas annat än i verkliga livet, i en utställning. De största hör till de sista Woodman arbetade med: enorma experimentellt utförda verk inspirerade av antikens karyatider. Dessa hör till utställningens avslutande verk, och framför dem tänker man med vemod på allt som Woodman inte hann utföra i livet, innan smärtan blev för stor att uthärda.

Onsdagen den 11 oktober ordnas en engelskspråkig föreläsning av konsthistorikern Katarina Lopatkina under rubriken Kvinnor/ konstnärer/ kroppar. Föreläsningen äger rum i samband med Francesca Woodman-utställningen. KORRIGERING: Artikeln är uppdaterad 7.10.2017 kl 11.20. Det är Helen Korpak som skrivit recensionen och inte Fredrik Sonck, vilket tidigare felaktigt angavs.

Helen Korpak Konstkritiker

”Sälj din gamla bostad före du köper ny!”

Fastighetsförmedlingen Kotijoukkue är på alla sätt nyare, fräschare och mer dynamiskt men gamla goda råd och sunt förnuft är fortfarande en av grundstenarna i bobytarbranschen. Än gäller den gamla devisen att sälja sin gamla bostad förrän man köper ny. Ingen vill bli i fällan mellan två bostäder. 1.11.2018 - 09.42