Mer dagispersonal på svenska, snabb terapigaranti: Så svarar borgmästarkandidaterna i Helsingfors
De största skillnaderna mellan partierna handlar om synen på trängselavgift, privata vårdstationer och Helsingforstillägget på hemvårdsstödet. Men tillgången till dagvårdspersonal, särskilt på svenska, och snabbare psykisk vård är frågor som partierna i Helsingfors sluter sig upp bakom.
HBL sände tio frågor till samtliga borgmästarkandidater för att ta ställning till de konkreta frågor som berör stadsborna just nu – dagvård, investeringar och trafiklösningar, hur läroplikten inverkar på resurserna och hur staden ska ta i den psykiska hälsan.
Samtliga tio kandidater svarade på frågorna, men på lördagskvällen meddelade Samlingspartiets borgmästarkandidat Kirsi Piha att hon drar sig ur borgmästarkampen. Därför saknas hennes svar i sammanställningen.
De frågor där åsikterna går mest isär är trängselavgift, hemvårdsstödet och inställningen till privata vårdstationer eller privatisering överlag.
De flesta ställer sig däremot positivt till en terapigaranti, det vill säga ett löfte om att få snabbare psykisk vård eller åtminstone samtalshjälp. Även om vårdterapin behandlas på nationell nivå är flera av borgmästarkandidaterna beredda att gå ännu snabbare framåt i Helsingfors, eller att gå framåt på egen hand om inte lagstiftningen ändras.
– Helsingfors bör införa en terapigaranti så snabbt som möjligt och garantera tillgången till terapitjänster med låg tröskel. Vi kan inte vänta på regeringens sölande, anser Tiina Ahva (Blå framtid).
Sannfinländarnas Jussi Halla-aho talar om att först omprioritera resurser och spara, till exempel skära ner tjänster för papperslösa.
– Olika "garantier" ger ingen glädje om man inte har råd med dem.
– Regeringens mål är att införliva den i en bredare vårdgaranti. Jag tror att det kommer att förverkligas. Men om riksdagen inte lagstiftar om det borde Helsingfors införa en egen terapigaranti, svarar Paavo Arhinmäki (VF).
Anni Sinnemäki (Gröna) framhåller att De grönas gruppmotion om beredskapen för terapigaranti i Helsingfors är på väg vidare – social- och hälsovårdsnämnden omfattade den enhälligt i februari, men direkta beslut är ännu inte fattade.
– Psykoterapigarantin är på kommande på nationell nivå. Staden har under de senaste åren startat Mieppi-stationer med lågtröskelservice för psykiskt samtalsstöd. Men fortfarande har inte alla hittat denna service. Staden har även erbjudit servicesedlar för psykoterapi. Det löser dock inte det grundläggande problemet med bristen på svenskspråkiga terapeuter, skriver Eva Biaudet (SFP).
Flera av borgmästarkandidaterna anser därför att samhället bör stå för kostnadsfri terapeututbildning för att råda bot på bristen - i dagsläget kostar det tiotusentals euro att utbilda sig till psykoterapeut. Samtidigt är psykisk ohälsa en stor orsak bakom arbetsoförmögenhet och sjukpensioner.
Ett medborgarinitiativ om statligt bekostad terapeututbildning har också lämnats in till riksdagen. Också undervisningsminister Jussi Saramo (VF) har tagit ställning för att samhäller bör bekosta terapeututbildningen.
– Ja, vi behöver en offentligt finansierad psykoterapeututbildning vid Helsingfors universitet, med även svenskspråkiga studieplatser. Behovet är akut, anser Eva Biaudet.
– Samhället bör bära kostnaderna för psykoterapiutbildningen. I första hand ser jag att detta bör falla på stat och inte kommun, anser Mika Ebeling (KD).
Eeva Kärkkäinen (C) är inne på att en snabblösning kunde vara att staden skjuter in pengar till utbildning för de psykoterapeuter som skulle jobba i stadens regi, men att det sedan behövs lösningar på nationell nivå.
Behovet av fler studieplatser inom småbarnspedagogiken i Helsingfors, särskilt på svenska, enar också de flesta partier. Även om Helsingfors inför ett löneutvecklingsprogram lyfter så gott som alla också upp konkurrenskraftiga löner för att locka personal. Tiina Ahva anser till exempel att Helsingfors bör kunna "garantera att lönen alltid är minst lika bra som i grannkommunerna".
"Nej till trängselavgift, parkering är redan dyrt"Fem partier säger på rak arm nej till trängselavgifter i Helsingfors – Sannfinländarna, Samlingspartiet, KD, Rörelse Nu och Blå framtid. De gröna och Vänsterförbundet talar för att man behöver bromsa antalet bilar både för trafikens smidighet och för utsläppsmålen, medan SDP och Centern inte slagit fast sin linje, och SFP är delat.
– Personligen ställer jag mig positiv till vägtullar eller trängselavgifter så länge de är måttliga och finansierar stadens trafikinvesteringar av olika slag. Partiets åsikt är delad, kanske även för att vi fortfarande inte har detaljerade modeller för en sådan avgift att ta ställning till, skriver Eva Biaudet.
Vänsterförbundets Paavo Arhinmäki hänvisar till att han redan tidigare skrivit en riksdagsmotion om trängselavgifter.
– De intäkter som kommer från en trängselavgift ska riktas till att utveckla kollektivtrafiken.
De grönas Anni Sinnemäki säger att staden växer, och att det därför inte är enbart utsläppen det handlar om.
– Även om alla bilar i Helsingfors skulle bli utsläppssnåla, skulle de inte få plats på gatorna då staden växer. Därför måste vi förutom utsläpp också hindra trängsel. Det är även i bilisternas intresse.
Harry Harkimo (Rörelse Nu) säger absolut nej.
– Trängselavgifter bör inte införas. Parkeringen är redan så dyr. Helsingfors behöver arbetstillfällen i centrum, och vi kan inte öka kostnaderna för dem som måste komma med bil från öst och väst. Trängselavgiften dödar centrum, där det finns massor av butiker, restauranger och andra tjänster.
Harkimo och Ahva anser dessutom att Centrumtunneln bör byggas.
Centern har på nationell nivå vädrat tankar om att kostnaderna för att använda bil borde vara högre i tätorterna och mindre där avstånden är längre, men konkreta modeller att ta ställning till är det glest om.
Eeva Kärkkäinen påpekar dock att Centern i Helsingfors inte tagit stark ställning i frågan, och närmar sig den hellre från ett annat håll: Att diskussionen snarast skvallrar om att kollektivtrafiken inte funkar överallt, och att den behöver utvecklas först.
– Centerns målsättning är också att nödvändiga tjänster ska finnas på högst 15 minuters gångavstånd, så behovet av att färdas minskar.
En annan fråga som delar åsikterna är det såkallade Helsingforstillägget på hemvårdsstödet. Tillägget har skurits ner men betalas alltjämt till barn under ett år.
– Det var ett svårt beslut att fatta och en lättnad att det ändå bevarandes för de minsta barnen. En bra sak är att den nationella reformen av familjeledigheterna, som är en förbättring för familjerna, framskrider, skriver Anni Sinnemäki.
– Staden betalar tillägget tills barnet fyller ett. Även om det har begränsats är det bättre än det lagstadgade stödet, skriver Nasima Razmyar (SDP) och motiverar:
– Stadens mål är att höja deltagandet i småbarnspedagogiken. Samtidigt måste vi se till att man får dagvård nära hemmet och att det finns personal. Jag är särskilt oroad över deltagandet bland barn i familjer med invandrarbakgrund och över de här mammornas deltagande i arbetslivet. Helsingforstillägget används klart mer på invandrartäta områden. Det kan ha blivit en fälla, och det behövs även aktiva sysselsättningsåtgärder, anser Razmyar.
"Vård av eget barn är arbete"Även Eva Biaudet oroar sig för att det i praktiken är en fälla eftersom hemvårdsbidraget används nästan enbart av mödrarna. Hon säger att SFP på nationell nivå drivit en ännu större förlängning av den inkomstrelaterade ledigheten än den regeringen nu föreslår.
– Då kunde vi samtidigt ha förkortat hemvårdsstödet. Nu så går förändringarna nationellt och lokalt något i otakt.
– Särskilt invandrade kvinnor behöver mer praktiskt stöd för att finna sin plats i arbetslivet, skriver Biaudet.
Harkimo anser att Helsingforstillägget bör slopas och sysselsättningen puffas.
– Helsingforstillägget borde slopas. Helsingfors affärsverksamhet gör 500 miljoner vinst varje år och dessa pengar borde användas för att sänka kommunskatten och andra avgifter, för att göra det attraktivt att bo här och grunda företag. Endast utbud på arbetstillfällen ökar sysselsättningen för dem som har svag ställning på arbetsmarknaden och för arbetslösa överlag, skriver Harkimo.
Jussi Halla-aho, Tiina Ahva, Mika Ebeling, Paavo Arhinmäki och Eeva Kärkkäinen kritiserar beslutet att skära i Helsingforstillägget.
– Varför värderas vård av andras barn högt medan vården av egna barn nedvärderas? Vården av eget barn bör uppfattas som arbete och pensionsackumulationen för denna tid bör delas mellan föräldrarna, anser Ebeling.
Kärkkäinen anser att man ska satsa på sysselsättande tjänster för dem vars familjeledigheter drar ut på tiden mer än man själv vill, på grund av brist på jobb.
– Bakgrunden är ofta att utbildningen inte avslutats. Då hjälper det inte att skära i hemvårdsstödet, utan det behövs en rutt till studier och arbetsliv. För invandrarkvinnor är språkkunskapen ofta ett hinder. Ett alternativ är att stödja arbetsgivare då de anställer en person med sämre språkkunskaper, om de samtidigt förbinder sig att puffa språkkunskaperna, anser Eeva Kärkkäinen.